Eldröd himmel är en ungdomsbok i genren fantasy, men i nutid. Vi möter John, en helt vanlig sextonåring uppvuxen på landsbygden. Men plötsligt rämnar jorden och John måste strida på de godas sida mot det onda i en upprorisk värld i rasande brand. En skrämmande värld där han även möter Lily. Ett förutbestämt möte med en stadstjej. Ett möte som aldrig hade inträffat om det inte vore för den hotande undergången. Men det är något speciellt med Lily. Hon besitter en oanad förmåga. Eldröd himmel är en historia innehållande Sorg, skräck, spänning och kärlek. Följ med i en värld av mystiska övernaturliga väsen och kraftfulla drakliknande stridsdemoner. Är du redo för jordens slutgiltiga sista krig...

måndag 5 januari 2015

Eldröd himmel.

John hade inte saktat ner förrän han nått toppen av en högt belägen kulle långt hemifrån. Han hade inte vågat titta bakåt. Han ville inte se fler störta ner i den gapande avgrunden. Han kunde inte rädda dem. Han grät när han tänkte på alla som inte klarat sig. Skrikande människor och alla djur som flydde i panik. Både vilda och tama. Det var stilla nu. Fighton var nervös men hade lugnat sig lite och stod och betade av det färska gröna gräset. Den röda eftermiddagssolen spred sitt varma ljus över landskapet. John hade valt platsen för att kunna blicka ut över omgivningarna. Han behövde planera sin flykt. Telefonledningarna var döda sedan länge. Knotten trängde sig envist inpå Fightons svettiga kropp och han piskade irriterat med svansen och stampade i marken. John brydde sig inte om de blodsugande krypen. Han var för chockad av det han fick se. Synen av förstörelsen nedanför dem. Så långt hans ögon kunde nå såg han förödelsen överallt. Stora nedbrunna fält. Gapande svarta hål och krossade hus. Ingen människa syntes till. En tjock dimma av rök täckte den eldröda himlen.  


I horisonten reste sig gråa höga hus. Han såg stadskärnan långt bort och funderade på vart han skulle ta vägen. Skulle han ge sig in mot alla människor för att söka svar, eller bort från dem. När bilden av hans förstörda hus slog emot hans näthinna visste han svaret omedelbart. Det var för farligt i staden. Han ville bort från den. Så långt bort han bara kunde. John behövde inte civilisationen. Han var uppvuxen och anpassad för ett liv landet. I naturen trivdes han bäst. Skogen skrämde honom inte. Men det gjorde staden. Han visste hur man överlevde. Han hade jagat villebråd med sin pilbåge och kunde göra upp eld. Under hela hans uppväxt hade han byggt kojor och sovit ute med sina vänner. Men han ville veta vad som pågick. 

Han smekte Fightons varma päls under den långa manen. ”Det verkar som vi måste bo här ute ett tag. Men vi måste leta några saker först.”  John fingrade fundersamt på sin fällkniv i fickan. Det var det enda ägodel han hade med sig. Han behövde mer. Han klev åter upp i sadeln. ”Nu beger vi oss härifrån.” Uppmanar han beslutsamt samtidigt som han skänklar Fighton. Han styrde ner från kullen med staden i ryggen tills de nådde skogsbrynet. De stannar upp en stund. Det var mörkt därinne. Fighton gnäggar till och fäller nervöst öronen bakåt. John manar på sin häst i långsam skritt. Runt den breda stigen höjde sig ståtliga träd av alla sorter som bildade en tjock mur omkring dem. Det enda som hördes var vindens susande i trädtopparna och hovarnas dova klapper mot marken.  

Han red länge tills han skymtade en gammal sliten timmerstuga mellan träden. Han hade varit där förut. Huset var övergivet sedan länge. John visste mycket väl vem som bodde där. Gubben Frank var en enstöring och omtalad i hela byn. Nästan som en legend för många. Men för vissa, en byfåne. Han visade sig endast när han var tvungen att handla något väldigt viktigt, och det var inte ofta. Frank levde väldigt enkelt och bar alltid samma lortiga kläder, stora gummistövlar och han lät sitt vita hår och skägg växa fritt. Hur det såg ut i hans stuga visste nog ingen. Han bar alltid sin gråa hatt på hjässan. Barnen i byn var livrädda för honom för han var inte särskilt förtjust i barn. Inte vuxna heller för den delen. Han muttrade lite besvärat under sitt yviga skägg om han mot förmodan blev tilltalad på gatan. Det var inte många som kände till hans bakgrund och olika sägner och märkliga rykten florerade kring den mystiska mannen. För John var han bara en missförstådd man. Han kunde ibland känna igen sig i den gamla skygga mannen och han försvarade honom ibland när folk talade illa om honom.

Intill huset stod ett litet fallfärdigt stall där Franks arbetshäst brukade stå. Det var förmodligen den största häst John någonsin skådat. En mörkbrun Nordsvensk med tovig ovårdad päls. Manen var lång och lockig och tjock päls prydde de kraftiga hovarna. John hade aldrig hört hästens namn. En del kallade honom ”monstret” för att han såg så stor och mäktig ut. Han hade även hört ”Lucifer” för att han såg elak och farlig ut. Det tyckte inte John. De hade ett speciellt band, Frank och hans följeslagare. John hade ibland sett hur hästen troget lunkade efter Frank utan några som helst tyglar eller rep.


Svart rök steg upp ur skorstenen och ett sterinljus lyste upp ett av de smutsiga fönstren. Plötsligt knakade det till och därefter hördes ett rop inifrån huset. John stannar hastigt in Fighton och hukar sig på hästryggen. Han dolde sig bakom träden. Då såg han att en man tittade in i ett fönster. Mannen såg nervös ut och spejade åt alla håll. Det var som att han höll vakt. Inifrån kunde han höra Franks röst bakom slamrande och bankande ljud. Ytterligare en annan man överröstade Frank. Mannen lät arg och skrek något och Frank svarade uppgivet.  Det svartnade i Johns ögon. Han klev tyst ner från hästryggen och smög sig sakta mot mannen som höll vakt. När han kommit tillräckligt nära bakom mannen slet han snabbt och smidigt åt sig kniven ur slidan. Innan mannen ens hunnit reagera tryckte John den hårt mot hans hals. Han flämtade chockat och försökte se sig om. ”Du håller dig stilla” Befaller John lugnt. ”Vad vill ni Frank? Svara!”
Mannen svarar andfått. ”Ta det lugnt grabben, vi behöver bara lite grejer.”

”Det kommer ni inte få här.” Svarar John. ”Antingen springer du väldigt fort och väldigt långt härifrån eller så kommer jag använda kniven på både dig och din polare därinne.” Mannen lät uppriktigt ynklig så John beslutar sig för att chansa på att låta honom löpa. När mannen inte längre syntes till, öppnade han försiktigt ytterdörren på glänt. Han fick se Frank sitta fastbunden på en stol med den hotfulla mannen framför sig med en kniv i handen. Det blödde ymnigt från Franks panna. Blodet hade färgat en tjock slinga av hans vita långa hår rött. John kastade en hastig blick runt om i rummet. Då fick han plötsligt syn på ett hagelgevär som stod lutat mot väggen bara några meter in i hallen. När mannen vände ryggen till passade han på att greppa geväret. Han råkade samtidigt välta en hög ved. Vedklamparna rullade högljutt ut över golvet. John stelnade till. Frank vred huvudet mot honom och stirrade förvånat rakt in i hans ögon. Plötsligt vände sig även mannen om och gav ifrån sig ett vrål samtidigt som han kastade sig mot John. Sekunderna stod stilla. John hade ingen aning om geväret var laddat. Den blodiga kniven blänkte till i luften och John tog ett djupt andetag, lade det tunga geväret mot sin högra axel och satte fingret mot avtryckaren. ”Stanna!” Skrek John. Mannen stannade inte. John klämde fingret mot avtryckaren och det klickade till. Mannen kom närmare. John laddade om, siktade mot mannen och tryckte av igen. Smällen ekade mellan timmerväggarna. Det tjöt i Johns öron och han släppte sakta det tunga vapnet med en duns mot det leriga trägolvet. 

tisdag 30 december 2014

2016-06-05

Ett dygn kvar. Det var sen kväll. Lily var ensam, rastlös men trött. Hon satt uppkrupen i nattlinne under en stor filt. Det mullrade dovt långt bort på himlen. Hon hoppades innerligt att ovädret skulle vända bort åt ett annat håll.  Tv:n hade inget intressant att erbjuda så hon stängde av. Hon kunde inte sluta tänka på skuggan hon sett kvällen innan. Och vad försökte den säga. Vad skulle hon finna? En hög knall dånade plötsligt på himlen och regnet började smattra mot fönsterrutan. Det lös upp på himlen och en ny smäll ekade kraftigt mellan husen. Lily ryckte till. Ovädret kom så fort. Plötsligt slocknade alla lamporna i lägenheten och det blev tyst. Hon flämtade till och drog filten närmare omkring sig. Hon satt stilla och samlade mod en lång stund innan hon till slut reste sig för att leta fram ljus och en tändsticksask. Hon skyndade sig att tända fem vita ljus i en silverkandelaber som stod på ett brunt litet träbord bredvid soffan. Den första stickan ville inte tändas. Darrhänt trevade hennes fingrar efter en ny sticka samtidigt som hon kände sig iakttagen bakom hennes rygg. Den andra stickan slocknade. ”Snälla, snälla” kved hon darrande och ynkligt. Ett kallt vinddrag svepte förbi och smekte hennes rygg. Hon stelnade till. Den tredje stickan lyckades tända ljusen och Lily greppade kandelabern och vände sig hastigt om. Ingen syntes till. Hon gick sakta mot fönstret och tittade ut. Det var mörkt i alla fönster omkring. Endast en lyktstolpe precis nedanför gav ifrån sig ett varmt sken som regndropparna dalade igenom innan de föll ner på asfalten och bildade stora pölar. Plötsligt såg hon en gestalt ute i regnet. En man stod lutad mot husväggen mittemot och skyddade sig mot regnet under en filt. Lily kisade och försökte urskilja hans ansikte. Plötsligt vändes hans blick upp mot Lillys fönster. Han drog av sig filten och blottade sitt ansikte. Lily kände så väl igen hans mörka stripiga hår, den gröna koftan och hans personliga ansiktsdrag. Han tittade länge och allvarligt på henne.

Plötsligt släppte han filten på marken och sträckte ut båda armarna. Hans kropp började rycka och förvridas. Ansiktet förvrängdes i en otäckt grimas. Som om förvandlingen var smärtsam. Lily flämtade till. I ett hastigt ögonblick deformerades hans mänskliga kropp till en betydligt mindre varelse. En varelse som ståtligt bredde ut sina svarta vingar och tog sats mot den mullrande mörka himlen med ett skrik. Lily tog chockad några steg tillbaka. Hon måste ut. Ut till Jimmy, hon måste sett fel. Barfota kliver hon ut på det kalla stengolvet i porten, trycker hetsigt flera gånger på hissknappen. ”Kom då, men kom då.” Viskar hon ivrigt.

Hissen närmade sig sakta och stannade med ett ryck. Dörren gled sakta upp fast hon inte tryckt på öppningsknappen. Det var kolsvart. Hissen gapade tom och det kändes som den befallde henne att kliva in. Hon gick tveksamt och motsträvigt in och tryckte på knappen till bottenplan. Dörren stängdes fort och Lily började sakta åka neråt. Hon höll upp kandelabern framför sig för att lättare se de små avlånga fönstren på varje våning. På varje våningsdörr stod siffror. Hon tappade räkningen vilken våning hon åkte förbi. Varför var hon inte nere än? Varför tog det så lång tid? Våning efter våning sjönk hissen vidare ner under jord. Det tog aldrig slut. Lily skrek av skräck och tryckte förgäves på alla knappar. Tårarna rann nerför hennes kinder. Vid varje våning syntes ansikten i fönstret. Ansikten som sätter spår för livet i en människas själ. Ansikten som inte går att beskriva. De stirrade in mot Lily. De blev hemskare och hemskare ju längre ner hissen sjönk. De omgavs av ett rött sken från eld. De stirrade både hatiskt och samtidigt tillfredställt rakt in i Lilys ögon. Deras förvridna fingrar drogs längs dörren. De blottade sina blodiga tänder och slickade sig runt munnen med sina långa kluvna tungor. Lily höll för sina ögon och skrek. Hon skrek tills hissen plötsligt stannade med ett smäll. Botten var plötsligt nådd. Endast två ljus brann fortfarande. Hon kravlade sig bakåt i hissen med ljusen i handen. Hon tryckte sig hårt mot väggen och skakande stirrade hon skräckslaget mot hissdörren. Hon kunde bara tänka, att när dörren öppnas är allt slut. Inga andra tankar fanns. Bara döden. Sekunderna stod stilla. Lily kunde höra sitt eget hjärta banka i bröstet.
En grupp varelser trängdes utanför fönstret. De vrålade, väste och slogs om att stirra in med sina rödsprängda reptilaktiga ögon. Ett våldsamt tjut genomträngde hissdörren och det skvätte upp blod på fönstret. Blodet rann sakta ner på glaset. De hade dräpt sin artfrände på en sekund. De hyste inga känslor. Inget kunde stoppa deras egna själviska begär och instinkter. Instinkten att döda. Med lättsamhet dödade, så att de kunde döda.

Plötsligt rörde sig hissen igen. Ryckigt och sakta började den återvända uppåt. Varelserna morrade dovt och slog sina ärrade kroppar mot dörren. Med ett ryck satte hon sig svettig upp i soffan. Var det bara en dröm? Det var fortfarande strömavbrott i lägenheten och ljusen var nu bara korta stumpar. Smält stearin hade runnit nedför kandelabern och bildat långa, stelnade, droppformade klumpar. Plötsligt uppenbarade sig en gestalt i den långa mörka hallen. En vithårig kvinna närmade sig sakta med krökt rygg. Lily kände så väl igen kvinnans rörelsemönster. De försiktigt hasande stegen. Hon blev inte rädd. ”Maria!?” Fick hon fram och började gråta våldsamt. ”Jag drömde!” ”Sch” Lugnade Maria. ”Jag vet Lily. Det som händer är hemskt, men du måste vara stark nu!” Uppmanade hon med en styrka i tonfallet. ”Titta på mig och lyssna noga, för jag kan bara säga detta en gång.” Lily tittade upp på det milda ansiktet. Marias kropp var skör och hennes ansikte var rynkigt men hon hade de klaraste blå ungdomliga ögonen och hennes blick fullkomligen lyste av liv och styrka. Hon smittade av sitt lugn och Lily torkade sina tårfyllda ögon och kind. ”Du måste finna mitt barnbarn. Du måste ge honom en nyckel.” Lily förstod ingenting. ”Vad för nyckel, var finns den?” ”I skåpet Lily! I lönnfacket. Du måste hitta facket.” Maria spände sina blå ögon i Lilys och uppmanade allvarligt. ”Din framtid är i fara. Du måste hitta nyckeln och föra den till John, mitt barnbarn! Jimmy kommer visa dig vägen, han hjälper dig.” Lily minns plötsligt det hon sett tidigare. Hur Jimmy förvandlades. Förvirrat försöker hon berätta om Jimmy och vad hon sett men Maria avbryter. ”Var inte rädd. Du måste öppna alla dina sinnen nu. Jimmy är en skiftare. Han är på din sida.” Ler Marias lugnt. ”Gör bara som han säger. Lita på din förmåga Lily. Dina krafter! Du måste släppa fram det nu. Det är dags! Du kommer kunna försvara dig. Men du måste hitta John. Det är bråttom. Ni kommer behöva mer hjälp!”

Marias gestalt blir svagare. Den suddas sakta ut och försvinner helt. ”Nej! Stanna!” ropar Lily. Hon ser sig förtvivlat omkring. Men rummet är tomt. Åskan har dragit vidare och regnet har avtagit. Men det är mörkt och tyst. Lily borrar ner sitt ansikte i kudden och gråter. Hon gråter för att hon är rädd över vad som händer med henne. Hon vet inte längre vad som är verkligt och vad som är en dröm. Eller snarare mardröm. Hon somnar av utmattning i soffan. Det sista ljuset släcks av ett lätt vinddrag. En av alla de själar som en gång levt i huset. De flesta är vänliga och vill väl. De goda som vill hjälpa Lily och mänskligheten. Men det fanns också själar som var mörka. De bittra som valt den mörka sidan. De som allierat sig med den onda ägaren. De som blivit manipulerade. Det Lily inte velat inse var att hon hade en förmåga att se de som klivit över till den andra sidan. Men hon hade ingen aning om vilka andra krafter hon behärskade. 

Lily vaknade av en lätt smekning över pannan och håret. De var hennes mamma. Hon tittade både ömt på allvarsamt på sin sovande dotter. Lily öppnar ögonen, sätter sig upp i sängen och omfamnar henne. Lily vet vad hon har att säga. Hon kan inte förklara hur. Det bara känns i hela hennes själ och kropp. Hon blundar hårt och tårarna rinner. Utan att se ner på gatan så kan hon se det ändå. Det skrämde henne, men hon kan inte blunda längre. Ambulansmännen bar försiktigt ner britsen till ambulansen. De skyndade inte. Det var inte bråttom. Det var viktigare att det skedde stilla och varsamt. De kunde konstatera att Maria legat död länge i sin lägenhet. Lily visste när. Det var strax innan hon kom till henne i drömmen. Kvar på den tomma gatan utanför stod Jimmy och följde ambulansen med blicken när den försvann bakom ett krön.






torsdag 25 december 2014

Kap 4. Flykten

Plötsligt kom han på. Skjulet på baksidan! Tim brukade ofta vara där ensam och leka. John reste sig beslutsamt och tog sats mot ytterdörren. Han vände sig om och skrek åt Christine att ta skydd i badrummet innan han låste upp dörren och försvann ut i kaoset. Halvvägs mot skjulet hör han en kraftig dov smäll bakom ryggen. Ett brakande ljud från huset ekar i hans huvud. Plötsligt byts marken upp precis under huset och en bred spricka kryper fram mot hans fötter. Sprickan expanderar sakta men säkert och väggarna slits isär bräda för bräda och sjunker längre och längre ner i marken. John skriker ångestladdat samtidigt som han bevittnar sin mamma följa med huset mot ett säkert slut. Chockad tittar han på platsen där hans barnomshem stått hela hans liv fram till denna sekund. Allt är borta. Han skakar av skräck. Sprickan fortsätter mot skjulet. John kvicknar till och stretar mot stormen. Han lyfter av haspen från den skraltiga sneda dörren. Förgäves lyfter han på gamla trälådor och söker under en kökssoffa.  Han får plötsligt syn en stor grön presenning långt in mot ett hörn.  Inunder formas en klump i samma storlek som en nioåring. ”Tim!” John brister ut i ett lyckoskratt, rusar fram och drar hastigt av presenningen. Han kippar efter andan och stelnar till is. En hög av bråte formade denna klump. En gammal sadel och en hög trasiga lerkrukor. John brast ut i förtvivlad gråt och lade sig på det jordiga golvet. Vinden tjöt genom de breda gliporna i golvplankorna. Ett ljust sken spred sig underifrån. En plötslig hetta steg upp mot hans utmattade kropp. Han tittade ner mellan plankorna och fick se en avgrund fylld med eld. Det mullrade högre och hettan blev intensivare. John  kastade sig ut ur skjulet och sprang. Han hade inget val. Marken öppnade sig helt och allt försvann i ett djävulskt gap. Vinden och sanden piskade hans sotiga ansikte och han sprang. Han sprang för sitt liv. Han kunde inte rädda sin familj men nu måste han rädda sig själv. Han vände sig om och skrek i ett sista gång efter Chip. Men inte heller hunden syntes till.


John sprang till han kom fram till en stallbyggnad. Paret Bostons ställe. Husen var borta även på denna mark. Hästarna skrek och stegrade sig inne i sina boxar. Han brukade ofta hälsa på och rida parets hästar ända sedan han var liten. Nu var de övergivna, fängslade och skräckslagna. De sparkade mot väggarna och frustade nervöst. De kände röklukten och John kunde se paniken i deras kloka medvetna ögon. Han öppnade boxarna i tur och ordning. En efter en galopperade de mot friheten. Ut mot ängen tills de försvann mot skogsbrynet och in i skogen. John kom till den sista boxen. Hans favorithäst. En svart hingst vid namn Fighton. ”Såja gubben, vi ska ut jag lovar.” lugnade John sin vän samtidigt som han varsamt trädde tränset över hans huvud. Han sadlade Fighton fort och vant och hävde sig försiktigt upp på ryggen. Han haspade upp boxdörren sittande på ryggen och Fighton kastade sig gnäggande ut likt en tävlingshäst på en galoppbana. De red ut över ängarna som så många gånger förut. Men den här gången var leken på allvar. Den här gången handlade det om liv och död på riktigt. John visste att Fighton var snabb, men inte att han kunde galoppera så fort. Med elden och de gapande hålen bakom sig flydde de mot en säkrare plats. Han visste inte var. Han visste bara att de måste bort. Bort från helvetet på jorden. Det han inte visste var att helvetet just hade börjat. Han visste inte heller att den stora kråkan lyft från tallen för att slå dem följe högt ovanför deras huvuden. Fågelns kolsvarta ögon följde John var han än red. 

Endast den svarta kråkan hade bevittnat planetens två ägare och bara kråkan förstod deras och syfte med livet på jorden. Ägarna föddes som två jämnstarka väsen i samma ögonblick som jorden skapades. I varje solsystem föds en ägare för att förvalta planeterna rätt. Men någonting gick fel i just detta system och det föddes två ägare. Den mäktigaste av dem alla som äger hela universum kunde inte återkalla den extra ondskefulla ägaren. När de väl föds med stjärnorna och planeterna så är de odödliga likt universums oändliga rymd. De båda hade alltid varit rivaler och ville göra anspråk till rätten att styra jordens öde. Den goda såg det goda med livet. Den onda var avundsjuk och bitter och hans mörka sinne förpestade deras samarbete. Därför fanns det ett kontrakt mellan de båda ägarna. En överenskommelse som den mäktige tvingat dem acceptera. Den gode hade ägarrätten så länge jorden grönskade och förvaltades väl. Om inte, så överlåts jorden till den onde och dess rätt att avsluta livet på jorden.

Tiden gick. Jorden var en fantastisk vacker plats och det utvecklades många olika djur och växter. Men så utvecklades en speciell art av en slump. Människan. Den onda såg genast sin chans att ta över. Han såg människans egocentriska, komplexa och ondskefulla sida och vände det till sin fördel. Han njöt av varje misstag och ondskefulla handlingar människan stod bakom. Han lockade fram, skyndade på och manipulerade så att människans psyke blev mer och mer infekterat av ondska och egoism. Den goda ville rädda skydda människan och jorden för han såg det fina med människan medan den onde var fast besluten att förgöra den. För först då hade han ensam sin fulla rätt att äga hela sitt system.  


    



torsdag 4 december 2014

Kap 3. I stormens öga

Denna gryning var inte som vanligt. Det blev mörkare för varje morgon. John låg i sin säng och skådade den stora kråkan landa i den stora tallen utanför. Han kände igen den. Den var ovanligt mörk och saknade en av sina tår. Och hans blick. Det var någonting speciellt med blicken. Den genomborrade hans själ. Stirrade genomträngande och allvarligt. Plötsligt såg han att labradoren satt nedanför tallen och tittade upp på fågeln. Han gnydde till och viftade lätt på svansen. Kråkan gav plötsligt ifrån sig ett högt kraxande och bredde ut sina breda vingar och lyfte. Ett mörkt molntäcke rullade sakta in över himlen och lade sig som ett täcke över det vita huset. Chip skällde plötsligt intensivt. John drog snabbt på sig kläderna som låg spridda nedanför sängen. Ytterdörren blåste upp med hjälp av den kraftiga vinden innan John hann ta tag i handtaget. Himlen svartnade allt mer och vinden tilltog och förvandlades till kraftig storm. John skrek på deras gula hund som ryggat ihop till en skygg boll i gräset. Han vågade inte röra sig. Han såg heller inget för sand, skräp och bråte for i luften som om en aggressiv jätte kastade saker omkring sig. John tog sats och sprang ut och drog Chip i halsbandet. ”Din dumma hund! Du måste komma! Chip!! NU!” Han slet och drog den tunga hunden över gräsmattan och lyckades till slut få in honom i hallen och stänga dörren precis innan en stor plåtbit kraschade mot dörren. De låg utmattade på golvet och hämtade andan. ”Vad är det med dig! Du dödade oss nästan!” Viskade John andfått.
Johns mamma hade förfärat sett kampen från övervåningen och kom nerspringande. ”Tack gode gud!” Utbrast hon och smekte Chip hastigt innan hon kramade John hårt. Hon stelnade plötsligt till. ”Tim!” Skrev hon med panik i rösten. ”Var är Tim!?” Hon spände blicken i John. ”Är han inte i sitt rum?” De sprang upp för trappan och in i Tims rum. Det var tomt. Johns hjärta slog fort. Christine grät förtvivlad och ropade hans namn samtidigt som hon sökte igenom alla rum. Stormen tilltog ytterligare och huset knakade och gnisslade. Ett fönster gick i kras och vinden sträckte in sina beslutsamma händer och ruskade om möblerna som om de vore tändstickor. John sökte desperat efter sin lillebror. Hans desperata skrik förvandlades till viskningar bakom stormens ilskna tjut.


tisdag 4 februari 2014

Kap 2. Profetia


Hon fick en träff direkt. Det stod på förstasidan. Ytterligare en jordbävning närmare hennes stad. Hon klickade sig vidare genom olika länkar och nådde till slut en artikel skriven av forskaren som intervjuades utanför cafet. Peter Johansen. Artikeln var tre år gammal. Han beskrev en kommande profetia. Om hans övernaturliga syner. Hur människans ondska och förstörelse på jorden höll på att framkalla mörka makter. Han beskrev att tiden var inne om tre år. Datumet var beräknat 2016-06 16.  Lily försökte hitta sin mobiltelefon. Hon visste aldrig vilken ficka den låg i. Den fanns i innerfickan den här gången. Hon öppnade ivrigt kalendern och bläddrade fram till rätt år. Hon räknade ut att tiden var inne om exakt en vecka och tre dagar. Det skulle ske en torsdag. Hon slängde en hastig blick ut mot gatan igen. Det hade lugnat ner sig. Hon stängde fort ner datorn, slängde väskan över axeln och klev ut från caféet. Det doftade grillat kött från den grekiska restaurangen bredvid.  Professorn var inte kvar. Hon stod länge och tittade bort över bilköerna. Men ingen från klungan var kvar. Endast stressade människor som rusade över gatan. Mullret från bilarna och ett envist tutande från en stressad och arg taxichaufför. Lily ville veta mer. Hon kände en obehaglig oro växa i bröstet. Artikeln påminde henne om hennes drömmar. Det hade börjat för en tid sedan. Inte så länge sedan, men det hade kommit smygande. Mer och mer. Hon började gå fort hemåt. Hon bodde inte långt bort. Ungefär två kvarter.


Lily passerade uteliggaren som hon brukade ge lite pengar ibland. Han satt med benen i kors på en gammal tv-kartong och höll upp en pappersmugg framför sig. ”Goddagens fröken Lily! Du har bråttom idag ser jag” hojtade han vänligt med sin rossliga röst samtidigt som han drog ett djupt bloss på sin cigarett. Lily lyckades fiska fram ett äpple ur fickan i farten som hon kastade mot honom. ”Förlåt Jimmy! Har inga slantar idag, måste skynda mig!” Svarade hon andfått. Mannen fångade äpplet i luften. ”Ingen fara Fröken Lily! Ingen fara! Vänner tigger man inte av.” Hojtade han vidare bakom henne. Jimmy hade i stort sett bosatt sig på samma gata i flera månader, därför hade de lärt känna varandra. Det började med att hon gav honom en slant, ett vänligt ord, fler utbytta meningar. Och så höll det på. Lily hade sett människan bakom den fattiga mannen. Hon såg bortom hans trasiga gröna stickade kofta och otvättade stripiga hår. Han skrämde henne lite först. Men nu visste hon att han inte var farlig. Han hade varit en helt vanlig familjefar som varit med om en fruktansvärd tragedi. Han hade förlorat allt. Sin fru och hans två söner i en bilolycka. Han orkade inte leva längre. Han gav upp. Därför förlorade allt till slut. Jobb, hem och vänner. Han brukade säga att han var osynlig för alla utom Lily. Och det gjorde honom varm i hjärtat. Men samtidigt så sorgsen över att han för de flesta människor förblev osynlig. En smutsfläck som ingen ville veta av. Lily önskade att hon kunde hjälpa honom mer. 


Plötsligt stannade hon tvärt framför en stor träport med ett snirkligt tjockt handtag. Hon kastade en sista blick mot Jimmys håll. Han var långt borta nu. Men hon kunde ändå urskilja att han åt av äpplet. Han bet av små bitar som han kastade förstrött mot en duva som nyfiket men nervöst trippade runt omkring honom. Den skyndade fram och tillbaka på ett ryckigt sätt. Lily log av synen och blev varm av tanken att han alltid delade med sig hur lite han än hade själv. Till och med till en liten fågel. Lily såg sin egen spegelbild i portens glasruta. Hon tyckte själv att hon såg ut som ett spöke med sina mörkbruna ögon och sitt mörka hår som ramade in hennes bleka smala ansikte. Hon drog undan luvan från huvudet och slog vant in koden, väntade på det lilla klickljudet och ryckte upp den gamla tunga porten. Lily bodde i ett gammalt hus. Förmodligen ett av det äldsta huset i hela kvarteret. Ja, kanske hela staden. Väggarna var sneda och det doftade speciellt i trapphuset. En blandning av gammalt trä och en instängd unken lukt av berg. En genomträngande doft av avgaser och bensin spred sig in i trapphuset från den trafikerade vägen utanför. Det bodde mest äldre personer i huset. Det stod en rullator i entrén. Det fanns en liten hiss med gallerdörr. Den var så liten så att det med nöd och näppe fick plats två personer i den. Lily var den enda tonåringen i trevåningshuset. Hon hade växt upp där och var lite av en favorit hos de äldre tanterna. Speciellt tant Maria som bodde precis mittemot. Ibland fick hon vara hemma hos Maria när Lilys föräldrar skulle bort på kvällen. Det var alltid spännande att vara i hennes lägenhet. Hon hade så mycket saker. I vardagsrummet stod ett brunt massivt träskåp med massor av små luckor och fack. Maria hade berättat att det skulle finnas lönnfack i skåpet men att hon inte hade hittat dem. Lily hade letat och letat men kunde inte heller hitta dem. Ett vackert snidat gökur prydde en vägg med vinrödblommig tapet. Lily brukade sitta på golvet nedanför gökuret och envist vänta på att den lilla träfågeln hurtigt skulle hoppa ut och in i takt med det höga klongandet.  Maria hittade alltid på spännande saker med Lily. Ibland gick de upp på vinden och tittade på gamla saker i Marias förråd. Lily älskade det. Gamla dockor och solfjädrar från fjärran länder och tavlor med fina naturmotiv. Det fanns mycket att titta och känna på. På somrarna brukade de titta på tornsvalorna som häckade under taket. De små svarta fåglarna satt stilla i sina bon och ruvade sina ägg. Man kunde komma nära utan att de flydde. Men Maria tyckte det var otäckt med alla ohyra fåglarna bar på. Då lockade hon alltid ner Lily  till lägenheten igen för att baka hennes favoritkakor. Bredvid porten fanns ett cykelrum. Det var ett stort svalt rum med grå betongväggar. Det ekade roligt därinne. Ännu ett spännande rum där Lily brukade gömma sig när hon var liten. Lampknappen satt högt upp och hon hade svårt att nå upp. Spindlar med långa smala ben klättrade stadigt med söligt uppför väggarna. Men Lily var inte rädd för dem. De kändes som hennes små husdjur. Nu fanns det inte så många cyklar där längre. Bara några få och Lilys svarta moped. Hon hade fått en moped för att ta sig till skolan. Men Lily tyckte att den gick på tok för långsamt så hennes kusin hade hjälp henne att trimma den. Men det hade Lilys pappa upptäckt och förbjöd henne att köra den till skolan. Nu stod den bara där. "Stadstrafiken är nog så livsfarlig ändå!" tyckte han.  Lily suckade djupt och sköt igen den gamla gnisslande skjutdörren och tryckte på den svarta knappen. Hon såg bottenplanet sakta försvinna under henne. Med ett hastigt ryck stannade hissen på våning tre. Hon var hemma.


Det blev sen kväll och Lily låg i sin säng och tittade ut genom det öppna fönstret som vette mot innergården. Ljuden från trafiken var inte alls lika genomträngande på den sidan. De gamla husen bildade en fyrkantig mur som skyddade den lilla gården mot storstadslivet. En grönskande oas mitt i staden. Lily älskade att sitta på en av bänkarna och njuta av allt det gröna. Ett varmt sken från en lyktstolpe spred en strimma ljus ovanför hennes säng. Hon kunde höra ett svagt kvitter från en ensam fågel som satt i den stora björken. Han satt där på sin gren och uppmanade envist att detta var hans område. Där skulle han sova den lilla, lilla stund han hade kvar tills gryningen kom och morgonsolen slickade den tegelröda husfasaden igen. Tills det var dags att hastigt kvickna till och det var dags att ihärdigt fortsätta uppvakta honorna omkring honom. Det fläktade svalt från vinden och den långa vita fjäderlätta gardinen svajade lätt. Lily kände sig lugn och harmonisk men ändå spänd och nervös på samma gång. Hon kände sig trygg i sitt välbekanta rum, men en olustig känsla kröp sig allt närmare. Det blev kallt i rummet. Hon rös och drog täcket närmare intill sig. Plötsligt slocknade lampan utanför och trasten blev knäpptyst mitt i sin fågelsång och bara sekunden efter flög fönstret upp med en smäll. Vinden tjöt intensivt och grep ett hårdare tag om gardinen. Hjärtat bankade hårdare i Lilys kropp. Hon ville rusa upp och stänga fönstret men förmådde inte. Hon var kall och stel och när hon andades förvandlades hennes varma andetag till rök. En lång mörk skugga uppenbarade sig i rummet. Den gled sakta och ljudlöst utmed väggen. Lily skakade av skräck och vågade inte röra sig. Hon kunde inte skrika fast hon försökte. Det var som om något höll fast henne. Satt över hennes bröst. Hennes säng började skaka och ett svagt väsande hördes från skuggan. Den sa något. Lily hörde orden ”Det är dags, nu är tiden inne… vi kommer nu. Gör dig redo Lily. Du måste finna.” Hon blundade hårt. Hon ville inte lyssna. Hon vågade inte. Varför försvann det inte! Drömde hon? Lily kände hur hennes kropp domnade bort. Plötsligt var allt borta. Lika plötsligt som det kom försvann det. Vinden blev stilla och hon kunde röra sig igen. Det kalla försvann och utbyttes mot värme. Men trasten förblev tyst den natten. Istället hördes plötsligt ett rispade läte på fönsterblecket. Det var en stor svart kråka som hade landat. Lilly satte sig sakta upp i sängen. Kråkan satt stilla och tittade rakt in i rummet. Hans svarta ögon stirrade rakt in i hennes. Men Lily blev inte rädd. Kråkans närvaro lugnade henne. Till slut sträckte den sina breda vingar och flaxade ut i den svala nattluften. Lily reste sig ur sängen och gick fram till fönstret. Hon följde den med blicken ända tills han bara var en liten prick på himlen.

Kråkan flög vidare över hustaken. Den flög hela natten. Över städer och över åkrar och ängar. När gryningen slutligen kom landade han i ett träd utanför ett vitt hus.  


torsdag 9 januari 2014

Kap 1. Sakta vaknar ondskan



”Vi kunde inte hjälpa det. Det var inte vi. Skulden låg inte hos oss. Det trodde vi. Men det var inte så. Jorden skulle dö. Allt var förutbestämt från början. Det finns krafter vi aldrig kunnat ana. Och vi hade ingen chans. Mycket är förlorat. Men jag lever. Och det finns fler som mig. Det måste det göra. Och jag ska hitta dem. Jag tänker inte ge upp. Vi föddes här och vi tänker segra. Det finns krafter även på vår sida. Genom den brinnande himlen och på den dränkta jorden kämpar vi för vår frihet. Men jag fruktar för mitt liv. De är bättre anpassade än vi. Odjuren. De som vill äga jorden efter oss. De som vill se oss dö. Och de är nära nu. Jag får allt svårare att gömma mig.”

Det var det sista John orkade skriva i sin svarta slitna dagbok. Han torkade sin kallsvettiga sotiga panna med ett smutsigt tygstycke han förvarat i fickan. Hans bruna hår klibbade av svett i pannan. Han var väldigt undernärd men stark för att vara 16 år. Det var mörkt i grottan. Skenet från himlen utanför spred ett rött ljus mot den vassa bergväggen. Bredvid hans ben vilade hans nyfunna följeslagare. Varelsen andades tungt och sakta. När den kraftiga bröstkorgen höjdes och sänktes hördes ett dovt mullrande ljud. John lade försiktigt sin brännskadade hand på djuret. Den verkade inte känna hans beröring. Dess hud var tjock och skrovlig som pansar.

Det var med nöd och näppe varelsen fick plats i den stora grottan. Varelsen som hade räddat hans liv. Det var också förutbestämt. Det såg ut som om den skapats av det onda. Av satan själv. Men han var från det goda. Kanske för att om det goda ska kunna vinna mot det onda så måste det onda slås tillbaka med likvärdiga krafter. Så visste John att det var, när han väl förstod att hans följeslagare inte ville honom något ont.

John kallade honom ”Djuret” för han visste inte vad det var. Bara att det var av handjur och att han inte kunde komma på något passande namn. Familjen hade visserligen en labrador. Men han tyckte inte ”Chip” passade denne kolossala drakliknande bjässe. Inte heller ”Sniff” som var namnet på hans lillebrors guldhamster. Så det fick bli ”Djuret.” John lutade huvudet mot väggen och skrattade till när han tänkte på hans bror. Hans lilla bror med det kvittrande skrattet. Men Johns leendet förbyttes snabbt till ett förvrängt grin och tårar började rinna nedför kinderna. Hans kropp skakade och det ekade mellan grottväggarna när han brast ut i gråt. 
Skolklockan klämtar sitt envisa och tjatiga klongande. Det kan betyda två saker. En dålig sak, lektionen börjar. Och en bra sak, lektionen slutar. John föredrog det sistnämnde. Så hade han alltid varit. Så länge han kunde minnas. Men den här dagen, just denna dag, lät klockan som musik i hans öron. Inte alls sådär stressande som den brukar. En lyckokänsla rusade genom hans kropp. Skolan var slut för terminen. Det var sommarlov. John  kastar sig ut från klassrummet, slår upp den sista stora träporten mot friheten och drar in den ljumma sommarluften i lungorna. Han slingrar sig obemärkt genom den stora folkmassan utanför. Finklädda elever och stolta föräldrar som fyllde hela skolgården. Det skulle fotas och kramas och sjungas. Men Johns föräldrar var inte där. Ingen skulle fota honom. Han ville det inte heller. Han ville bara därifrån så fort som möjligt. Ingen lägger märke till honom när han cyklar därifrån.

Han cyklar fort. Älskar vindraget genom håret och tar en omväg bara för att få smaka lite extra på friheten. Han ville inte riktigt hem än. Han tar vägen över det gröna fältet, kullen bakom den lilla mataffären. Träd och hus sveper förbi. I den lugna lantliga lilla byn var han uppvuxen och hemma. Han kände till varenda centimeter utan och innan. Alla stigar i skogen, alla hagar, övergivna lador, kojor och sjöar. Var alla djur höll till. Han log stort och flinade till då han tänkte på alla djur han släpat hem genom åren. Igelkottar, björktrastar och olika reptiler, till hans mammas förskräckelse. Här kände människorna varandra. Alla var snälla och hjälpsamma och ville varandra väl. Han kände sig lyckligt lottad som vuxit upp där. Och nu var han fri! Äntligen fri! En av kvarterets granne, tant Sofie, rycker överraskat till när John sladdar förbi så att gruset skvätter. Hon drar förskräckt hennes lilla bruna hund till sig i kopplet. Hunden är lika halvblind, gammal och krokig som Sofie och märker inte ens att John cyklat förbi.

John tvärnitar till slut framför ett stort vitt hus. Johns hus. Solens starka strålar lyser upp det friskt gröna gräset och flygande insekter svärmar ovanför alla vackra blommor som hans mamma planterat lite här och var. Flera äppelträd breder ut sina gamla trygga krokiga grenar och skapar svalkande skuggiga områden i gräset. John lutar cykeln slarvigt mot det vita staketet. Innanför grinden möts han av Chip, deras gula labrador. En dreglande vild och rätt korkad hund. Han var galen i sopkvastar. Han anföll den som en rabiessmittad gatuhund när någon försökte sopa golvet. Men en snällare hund fanns inte. Egentligen var det var väl mest Tims
hund.
Tim hade fått hunden då han var sjuk i leukemi. Alla trodde att han skulle dö. Det var nära och Johns mamma köpte Chip som ett sista desperat försök att få Tim att kämpa, få kraft någonstans. Hitta livsglädje och övervinna cancern. John glömmer aldrig det ögonblicket. Synen då hans lilla sjuka bror låg i sin säng med dropp. Han huvud var kalt på grund av cellgifterna i hans lilla svaga kropp. Tim var 8 år men såg ut som en femåring. Han skulle vårdas hemma i slutskedet. Tim hade slutat kämpa. Han verkade inte längre bry sig om att han skulle dö. Han visste, och det var precis som att han tyckte det var skönt. Skönt att äntligen slippa lida. Slippa all smärta och alla mediciner. Han var redo.

Men det hände någonting när han tog emot korgen den där dagen. En korg med ett tygstycke över. En stor röd rosett prydde handtaget. Hela familjen stod samlade runt han säng. Tims leende när han får korgen i knät. Hans speciella kvittrande skratt när han hör ett gällt pipande från korgen. Det där skrattet hade de inte hört på flera månader. Deras mamma började gråta, men försökte dölja det men händerna. Synen när hans lillebror håller den lilla gula valpen i sin famn går inte att beskriva. Det var precis som om livet rann tillbaka genom hans kropp när den lilla valpen slickade honom ivrigt i ansiktet. Det var den dagen allting vände. Efter ett halvår var Tim friskförklarad av läkarna. Läkarna förstod ingenting. Det var ett mirakel sa de. Johns mamma säger ofta att det var Chip som räddade hans liv. Och hur knäpp den hunden än är så behandlas han alltid som en hjälte i familjen.

John tänkte på allt det som hänt samtidigt som han hälsade glatt på Chip. Han släppte ryggsäcken på gräset och rufsade om hans hängande slappa öron. Chip hoppade lyckligt upp mot John och gav ifrån sig ett snarkande läte av upphetsning. John böjde sig ner och greppade tag i en boll och svingade iväg den långt över tomten. Chip for iväg på sitt lite stela men ivriga sätt. Han fick tag i bollen och lade sig flämtande på gräset med bollen mellan framtassarna. Han var rätt lat av sig och sprang inte ofta i onödan. John greppade ryggsäcken igen och stegade vidare in i huset. I köket möttes han av sin mamma Christine och Tim. De satt vid köksbordet. Tim sken upp när han såg sin storebror. -Tja brorsan! Utbrast Tim glatt. -Hej din lilla skitunge! Svarade John och rufsade om sin lillebrors blonda hår. -Din hund är rätt störd, det vet du va? Han sket ut en strumpa i morse! De brast ut i skratt och Christine kom fram och kramade om John. -Det måste varit den jag saknade när jag tog ner tvätten i går. Skrattade hon. Det var tur att den kom ut, vi har verkligen inte råd med fler veterinärkostnader!
Gick det bra i skolan? Jag är så ledsen att jag inte kunde komma, jag kom precis hem. Jag önskar jag kunde varit ledig John svarade. -Äh, det gör inget, mamma. Samma tjafs som varje år. Inget nytt direkt. Jag ville ändå bara därifrån så fort som möjligt.  

Johns mamma arbetade på ett ålderdomshem. Hon fick arbeta mycket för att försörja sina söner. Hon gjorde allt för dem. Någon pappa fanns det. Inte närvarande åtminstone. Han hade lämnat dem när John var liten. Tim var precis nyfödd. Han ringer ibland när de fyller år. Mer brukade det inte bli. Han hade en ny familj nu och de bodde väldigt långt bort. Kristin sade inte så mycket om honom. Men John förstod ändå hur jobbigt hon hade haft det att bli ensam med två små barn. Han hade hört henne prata i telefon ibland. Hur hon hade gråtit på nätterna. Han skulle aldrig göra så. Lämna sin familj för att skaffa en annan. Aldrig. Han kände ilska och besvikelse när han tänkte på det. John mindes honom vagt. Några svaga förnimmelser av en man som lekte med honom ibland. Tim mindes däremot ingenting av sin far. Han var för liten. Christine hade inte träffat någon ny man. -Här släpps inte in någon karlslok! Brukade hon skämtsamt säga. -De ställer bara till problem. John tyckte ändå att det vore bra om hon någon dag skulle träffa någon snäll man. För hennes skull. Han ville att hon skulle vara glad. Men samtidigt var det skönt att vara bara familjen. Det kändes tryggt. Ingen som kom och inkräktade på deras tillvaro. De hade det bra nu. Tim var frisk. Det var huvudsaken. Han ville att allt skulle vara som vanligt nu. Allt var så perfekt.

I vardagsrumet stod tv:n på och skränade på hög volym. Tim satt på golvet och tittade fängslande upp på den stora skärmen. Chip hade lagt sitt stora lortiga huvud i hans knä och blundade. Tim smekte sakta över hans hals. En mörk mansröst läste upp nyheterna. John hade hört samma röst många gånger förut. Den där allvarliga rösten. Mannen berättade varje dag om ständigt nya naturkatastrofer. Det var en jordbävning. Hellikoptrar cirkulerade ovanför platsen. Det var fortfarande långt ifrån deras stad, men händelserna kröp allt närmare. Kristin tittade oroligt på Tim. Hon ville inte oroa honom i onödan. Hon hade ett stort behov av att skydda honom från allt ont efter den hemska sjukdomen. -Tim! Snälla! Ta med Chip ut en liten stund. Bad hon. -Men ååh! klagade Tim. -Jag vill också se! Christine såg allvarlig på honom. -Tim! Uppmanade hon strängt. -Okej då! Svarade han med en djup suck och lommade sakta ut med Chip i släpande steg efter sig. -Kom då killen. Vi kastar väl lite boll då. De försvann ut. Tim hörde hur de började leka. Hans lillebror och den stora snälla hunden. Han kunde höra Tims skratt och Chips skall eka utanför. Christine såg oroligt på John och utbrast nervöst. -Det är tredje jordbävningen på sex månader nu! Det kommer ju närmre och de blir större. Vad är det som händer!? John svarade inte. Förmådde inte. Han satt tyst och tittade. Fängslad av synen i tv rutan. Han kände en blandning av upphetsad nyfikenhet och skräckblandad ångest. Sprickan hade kluvit en stor motorväg och bilar låg huller om buller. Rök och eld flammade intensivt kring katastrofområdet och människor flydde i panik. I ett extrainslag intervjuades en forskare på en gata mitt i stan. John kunde inte höra vad han sa. Forskarens röst överröstades av ljudet av sirener och en klunga människor bakom honom. De höll upp stora skyltar och såg upprörda ut. ”Slutet är nära!” Stod det på en skylt. På en annan skylt stod det ”Detta är mänsklighetens straff!” Forskaren såg allvarlig och sammanbiten ut. Det enda John kunde uppfatta var att forskaren hette Peter Johansen. -Peter Johansen viskade John tyst för sig själv. -Vad vet du som inte vi vet. Ännu.

Rakt över gatan där folkmassan med protestskyltarna stod och skrek, låg ett internetcafé. ”Den surfande grodan.” Det var Lilys favoritplats. En plats dit hon brukade fly. Fly från hennes klasskamrater, lärare och jobbiga föräldrar. Ja, i stort sett allt som dagligen förpestade hennes tillvaro. Hon satt djupt nedsjunken i en mjuk, röd tygklädd stol längst in i ett hörn. Hon valde alltid samma plats. Den röda stolen var skönast. De andra var fula. Bruna och gröna och obekväma. Hon var uppkopplad och surfade planlöst på olika sidor. Hon var noga med att se till att ingen bekant som gick förbi skulle se henne. Därför brukade hon alltid sitta med luvan uppdragen över huvudet. Hennes långa bruna hår föll fram över skinnjackan. I handen höll hon en kopp te. Hon förde koppen sakta mot munnen samtidigt som hon sneglade ut mot gatan utanför. Folkmassan dröjde kvar. Hon tittade länge samtidigt som hon pillade på en lång fransig reva vid knät på hennes jeans. Till slut drog hon en djup suck och mumlade tyst. -Vilka idioter! Hon öppnade en nyhetssida för att leta vad det kunde handla om.