Kap 2. Profetia

Hon fick en träff direkt. Det stod på förstasidan. Ytterligare en jordbävning närmare hennes stad. Hon klickade sig vidare genom olika länkar och nådde till slut en artikel skriven av forskaren som intervjuades utanför cafet. Peter Johansen. Artikeln var tre år gammal. Han beskrev en kommande profetia. Om hans övernaturliga syner. Hur människans ondska och förstörelse på jorden höll på att framkalla mörka makter. Han beskrev att tiden var inne om tre år. Datumet var beräknat 2016-06 16.  Lily försökte hitta sin mobiltelefon. Hon visste aldrig vilken ficka den låg i. Den fanns i innerfickan den här gången. Hon öppnade ivrigt kalendern och bläddrade fram till rätt år. Hon räknade ut att tiden var inne om exakt en vecka och tre dagar. Det skulle ske en torsdag. Hon slängde en hastig blick ut mot gatan igen. Det hade lugnat ner sig. Hon stängde fort ner datorn, slängde väskan över axeln och klev ut från caféet. Det doftade grillat kött från den grekiska restaurangen bredvid.  Professorn var inte kvar. Hon stod länge och tittade bort över bilköerna. Men ingen från klungan var kvar. Endast stressade människor som rusade över gatan. Mullret från bilarna och ett envist tutande från en stressad och arg taxichaufför. Lily ville veta mer. Hon kände en obehaglig oro växa i bröstet. Artikeln påminde henne om hennes drömmar. Det hade börjat för en tid sedan. Inte så länge sedan, men det hade kommit smygande. Mer och mer. Hon började gå fort hemåt. Hon bodde inte långt bort. Ungefär två kvarter.

Lily passerade uteliggaren som hon brukade ge lite pengar ibland. Han satt med benen i kors på en gammal tv-kartong och höll upp en pappersmugg framför sig. ”Goddagens fröken Lily! Du har bråttom idag ser jag” hojtade han vänligt med sin rossliga röst samtidigt som han drog ett djupt bloss på sin cigarett. Lily lyckades fiska fram ett äpple ur fickan i farten som hon kastade mot honom. ”Förlåt Jimmy! Har inga slantar idag, måste skynda mig!” Svarade hon andfått. Mannen fångade äpplet i luften. ”Ingen fara Fröken Lily! Ingen fara! Vänner tigger man inte av.” Hojtade han vidare bakom henne. Jimmy hade i stort sett bosatt sig på samma gata i flera månader, därför hade de lärt känna varandra. Det började med att hon gav honom en slant, ett vänligt ord, fler utbytta meningar. Och så höll det på. Lily hade sett människan bakom den fattiga mannen. Hon såg bortom hans trasiga gröna stickade kofta och otvättade stripiga hår. Han skrämde henne lite först. Men nu visste hon att han inte var farlig. Han hade varit en helt vanlig familjefar som varit med om en fruktansvärd tragedi. Han hade förlorat allt. Sin fru och hans två söner i en bilolycka. Han orkade inte leva längre. Han gav upp. Därför förlorade allt till slut. Jobb, hem och vänner. Han brukade säga att han var osynlig för alla utom Lily. Och det gjorde honom varm i hjärtat. Men samtidigt så sorgsen över att han för de flesta människor förblev osynlig. En smutsfläck som ingen ville veta av. Lily önskade att hon kunde hjälpa honom mer. 

Plötsligt stannade hon tvärt framför en stor träport med ett snirkligt tjockt handtag. Hon kastade en sista blick mot Jimmys håll. Han var långt borta nu. Men hon kunde ändå urskilja att han åt av äpplet. Han bet av små bitar som han kastade förstrött mot en duva som nyfiket men nervöst trippade runt omkring honom. Den skyndade fram och tillbaka på ett ryckigt sätt. Lily log av synen och blev varm av tanken att han alltid delade med sig hur lite han än hade själv. Till och med till en liten fågel. Lily såg sin egen spegelbild i portens glasruta. Hon tyckte själv att hon såg ut som ett spöke med sina mörkbruna ögon och sitt mörka hår som ramade in hennes bleka smala ansikte. Hon drog undan luvan från huvudet och slog vant in koden, väntade på det lilla klickljudet och ryckte upp den gamla tunga porten. Lily bodde i ett gammalt hus. Förmodligen ett av det äldsta huset i hela kvarteret. Ja, kanske hela staden. Väggarna var sneda och det doftade speciellt i trapphuset. En blandning av gammalt trä och en instängd unken lukt av berg. En genomträngande doft av avgaser och bensin spred sig in i trapphuset från den trafikerade vägen utanför. Det bodde mest äldre personer i huset. Det stod en rullator i entrén. Det fanns en liten hiss med gallerdörr. Den var så liten så att det med nöd och näppe fick plats två personer i den. Lily var den enda tonåringen i trevåningshuset. Hon hade växt upp där och var lite av en favorit hos de äldre tanterna. Speciellt tant Maria som bodde precis mittemot. Ibland fick hon vara hemma hos Maria när Lilys föräldrar skulle bort på kvällen. Det var alltid spännande att vara i hennes lägenhet. Hon hade så mycket saker. I vardagsrummet stod ett brunt massivt träskåp med massor av små luckor och fack. Maria hade berättat att det skulle finnas lönnfack i skåpet men att hon inte hade hittat dem. Lily hade letat och letat men kunde inte heller hitta dem. Ett vackert snidat gökur prydde en vägg med vinrödblommig tapet. Lily brukade sitta på golvet nedanför gökuret och envist vänta på att den lilla träfågeln hurtigt skulle hoppa ut och in i takt med det höga klongandet.  Maria hittade alltid på spännande saker med Lily. Ibland gick de upp på vinden och tittade på gamla saker i Marias förråd. Lily älskade det. Gamla dockor och solfjädrar från fjärran länder och tavlor med fina naturmotiv. Det fanns mycket att titta och känna på. På somrarna brukade de titta på tornsvalorna som häckade under taket. De små svarta fåglarna satt stilla i sina bon och ruvade sina ägg. Man kunde komma nära utan att de flydde. Men Maria tyckte det var otäckt med alla ohyra fåglarna bar på. Då lockade hon alltid ner Lily  till lägenheten igen för att baka hennes favoritkakor. Bredvid porten fanns ett cykelrum. Det var ett stort svalt rum med grå betongväggar. Det ekade roligt därinne. Ännu ett spännande rum där Lily brukade gömma sig när hon var liten. Lampknappen satt högt upp och hon hade svårt att nå upp. Spindlar med långa smala ben klättrade stadigt med söligt uppför väggarna. Men Lily var inte rädd för dem. De kändes som hennes små husdjur. Nu fanns det inte så många cyklar där längre. Bara några få och Lilys svarta moped. Hon hade fått en moped för att ta sig till skolan. Men Lily tyckte att den gick på tok för långsamt så hennes kusin hade hjälp henne att trimma den. Men det hade Lilys pappa upptäckt och förbjöd henne att köra den till skolan. Nu stod den bara där. "Stadstrafiken är nog så livsfarlig ändå!" tyckte han.  Lily suckade djupt och sköt igen den gamla gnisslande skjutdörren och tryckte på den svarta knappen. Hon såg bottenplanet sakta försvinna under henne. Med ett hastigt ryck stannade hissen på våning tre. Hon var hemma.

Det blev sen kväll och Lily låg i sin säng och tittade ut genom det öppna fönstret som vette mot innergården. Ljuden från trafiken var inte alls lika genomträngande på den sidan. De gamla husen bildade en fyrkantig mur som skyddade den lilla gården mot storstadslivet. En grönskande oas mitt i staden. Lily älskade att sitta på en av bänkarna och njuta av allt det gröna. Ett varmt sken från en lyktstolpe spred en strimma ljus ovanför hennes säng. Hon kunde höra ett svagt kvitter från en ensam fågel som satt i den stora björken. Han satt där på sin gren och uppmanade envist att detta var hans område. Där skulle han sova den lilla, lilla stund han hade kvar tills gryningen kom och morgonsolen slickade den tegelröda husfasaden igen. Tills det var dags att hastigt kvickna till och det var dags att ihärdigt fortsätta uppvakta honorna omkring honom. Det fläktade svalt från vinden och den långa vita fjäderlätta gardinen svajade lätt. Lily kände sig lugn och harmonisk men ändå spänd och nervös på samma gång. Hon kände sig trygg i sitt välbekanta rum, men en olustig känsla kröp sig allt närmare. Det blev kallt i rummet. Hon rös och drog täcket närmare intill sig. Plötsligt slocknade lampan utanför och trasten blev knäpptyst mitt i sin fågelsång och bara sekunden efter flög fönstret upp med en smäll. Vinden tjöt intensivt och grep ett hårdare tag om gardinen. Hjärtat bankade hårdare i Lilys kropp. Hon ville rusa upp och stänga fönstret men förmådde inte. Hon var kall och stel och när hon andades förvandlades hennes varma andetag till rök. En lång mörk skugga uppenbarade sig i rummet. Den gled sakta och ljudlöst utmed väggen. Lily skakade av skräck och vågade inte röra sig. Hon kunde inte skrika fast hon försökte. Det var som om något höll fast henne. Satt över hennes bröst. Hennes säng började skaka och ett svagt väsande hördes från skuggan. Den sa något. Lily hörde orden ”Det är dags, nu är tiden inne… vi kommer nu. Gör dig redo Lily. Du måste finna.” Hon blundade hårt. Hon ville inte lyssna. Hon vågade inte. Varför försvann det inte! Drömde hon? Lily kände hur hennes kropp domnade bort. Plötsligt var allt borta. Lika plötsligt som det kom försvann det. Vinden blev stilla och hon kunde röra sig igen. Det kalla försvann och utbyttes mot värme. Men trasten förblev tyst den natten. Istället hördes plötsligt ett rispade läte på fönsterblecket. Det var en stor svart kråka som hade landat. Lilly satte sig sakta upp i sängen. Kråkan satt stilla och tittade rakt in i rummet. Hans svarta ögon stirrade rakt in i hennes. Men Lily blev inte rädd. Kråkans närvaro lugnade henne. Till slut sträckte den sina breda vingar och flaxade ut i den svala nattluften. Lily reste sig ur sängen och gick fram till fönstret. Hon följde den med blicken ända tills han bara var en liten prick på himlen.

Kråkan flög vidare över hustaken. Den flög hela natten. Över städer och över åkrar och ängar. När gryningen slutligen kom landade han i ett träd utanför ett vitt hus.