John hade inte saktat ner
förrän han nått toppen av en högt belägen kulle långt hemifrån. Han hade inte
vågat titta bakåt. Han ville inte se fler störta ner i den gapande avgrunden.
Han kunde inte rädda dem. Han grät när han tänkte på alla som inte klarat sig.
Skrikande människor och alla djur som flydde i panik. Både vilda och tama. Det
var stilla nu. Fighton var nervös men hade lugnat sig lite och stod och betade
av det färska gröna gräset. Den röda eftermiddagssolen spred sitt varma ljus
över landskapet. John hade valt platsen för att kunna blicka ut över
omgivningarna. Han behövde planera sin flykt. Telefonledningarna var döda sedan
länge. Knotten trängde sig envist inpå Fightons svettiga kropp och han piskade
irriterat med svansen och stampade i marken. John brydde sig inte om de
blodsugande krypen. Han var för chockad av det han fick se. Synen av
förstörelsen nedanför dem. Så långt hans ögon kunde nå såg han förödelsen
överallt. Stora nedbrunna fält. Gapande svarta hål och krossade hus. Ingen
människa syntes till. En tjock dimma av rök täckte den eldröda himlen.
I horisonten reste sig gråa höga
hus. Han såg stadskärnan långt bort och funderade på vart han skulle ta vägen.
Skulle han ge sig in mot alla människor för att söka svar, eller bort från dem.
När bilden av hans förstörda hus slog emot hans näthinna visste han svaret
omedelbart. Det var för farligt i staden. Han ville bort från den. Så långt
bort han bara kunde. John behövde inte civilisationen. Han var uppvuxen och
anpassad för ett liv landet. I naturen trivdes han bäst. Skogen skrämde honom
inte. Men det gjorde staden. Han visste hur man överlevde. Han hade jagat villebråd
med sin pilbåge och kunde göra upp eld. Under hela hans uppväxt hade han byggt
kojor och sovit ute med sina vänner. Men han ville veta vad som pågick.
Han
smekte Fightons varma päls under den långa manen. ”Det verkar som vi måste bo här
ute ett tag. Men vi måste leta några saker först.” John fingrade fundersamt på sin fällkniv i
fickan. Det var det enda ägodel han hade med sig. Han behövde mer. Han klev
åter upp i sadeln. ”Nu beger vi oss härifrån.” Uppmanar han beslutsamt
samtidigt som han skänklar Fighton. Han styrde ner från kullen med staden i
ryggen tills de nådde skogsbrynet. De stannar upp en stund. Det var mörkt
därinne. Fighton gnäggar till och fäller nervöst öronen bakåt. John manar på
sin häst i långsam skritt. Runt den breda stigen höjde sig ståtliga träd av
alla sorter som bildade en tjock mur omkring dem. Det enda som hördes var vindens
susande i trädtopparna och hovarnas dova klapper mot marken.
Han red länge tills han skymtade
en gammal sliten timmerstuga mellan träden. Han hade varit där förut. Huset var
övergivet sedan länge. John visste mycket väl vem som bodde där. Gubben Frank var
en enstöring och omtalad i hela byn. Nästan som en legend för många. Men för
vissa, en byfåne. Han visade sig endast när han var tvungen att handla något
väldigt viktigt, och det var inte ofta. Frank levde väldigt enkelt och bar
alltid samma lortiga kläder, stora gummistövlar och han lät sitt vita hår och
skägg växa fritt. Hur det såg ut i hans stuga visste nog ingen. Han bar alltid
sin gråa hatt på hjässan. Barnen i byn var livrädda för honom för han var inte särskilt
förtjust i barn. Inte vuxna heller för den delen. Han muttrade lite besvärat under
sitt yviga skägg om han mot förmodan blev tilltalad på gatan. Det var inte
många som kände till hans bakgrund och olika sägner och märkliga rykten
florerade kring den mystiska mannen. För John var han bara en missförstådd man.
Han kunde ibland känna igen sig i den gamla skygga mannen och han försvarade
honom ibland när folk talade illa om honom.
Intill huset stod ett litet fallfärdigt
stall där Franks arbetshäst brukade stå. Det var förmodligen den största häst John
någonsin skådat. En mörkbrun Nordsvensk med tovig ovårdad päls. Manen var lång och
lockig och tjock päls prydde de kraftiga hovarna. John hade aldrig hört hästens
namn. En del kallade honom ”monstret” för att han såg så stor och mäktig ut. Han
hade även hört ”Lucifer” för att han såg elak och farlig ut. Det tyckte inte
John. De hade ett speciellt band, Frank och hans följeslagare. John hade ibland
sett hur hästen troget lunkade efter Frank utan några som helst tyglar eller
rep.
Svart rök steg upp ur skorstenen
och ett sterinljus lyste upp ett av de smutsiga fönstren. Plötsligt knakade det
till och därefter hördes ett rop inifrån huset. John stannar hastigt in Fighton
och hukar sig på hästryggen. Han dolde sig bakom träden. Då såg han att en man
tittade in i ett fönster. Mannen såg nervös ut och spejade åt alla håll. Det
var som att han höll vakt. Inifrån kunde han höra Franks röst bakom slamrande
och bankande ljud. Ytterligare en annan man överröstade Frank. Mannen lät arg
och skrek något och Frank svarade uppgivet. Det svartnade i Johns ögon. Han klev tyst ner
från hästryggen och smög sig sakta mot mannen som höll vakt. När han kommit
tillräckligt nära bakom mannen slet han snabbt och smidigt åt sig kniven ur
slidan. Innan mannen ens hunnit reagera tryckte John den hårt mot hans hals.
Han flämtade chockat och försökte se sig om. ”Du håller dig stilla” Befaller
John lugnt. ”Vad vill ni Frank? Svara!”
Mannen svarar andfått. ”Ta det
lugnt grabben, vi behöver bara lite grejer.”
”Det kommer ni inte få här.”
Svarar John. ”Antingen springer du väldigt fort och väldigt långt härifrån
eller så kommer jag använda kniven på både dig och din polare därinne.” Mannen
lät uppriktigt ynklig så John beslutar sig för att chansa på att låta honom
löpa. När mannen inte längre syntes till, öppnade han försiktigt ytterdörren på
glänt. Han fick se Frank sitta fastbunden på en stol med den hotfulla mannen
framför sig med en kniv i handen. Det blödde ymnigt från Franks panna. Blodet hade
färgat en tjock slinga av hans vita långa hår rött. John kastade en hastig blick
runt om i rummet. Då fick han plötsligt syn på ett hagelgevär som stod lutat
mot väggen bara några meter in i hallen. När mannen vände ryggen till passade
han på att greppa geväret. Han råkade samtidigt välta en hög ved. Vedklamparna rullade
högljutt ut över golvet. John stelnade till. Frank vred huvudet mot honom och stirrade
förvånat rakt in i hans ögon. Plötsligt vände sig även mannen om och gav ifrån
sig ett vrål samtidigt som han kastade sig mot John. Sekunderna stod stilla. John
hade ingen aning om geväret var laddat. Den blodiga kniven blänkte till i
luften och John tog ett djupt andetag, lade det tunga geväret mot sin högra
axel och satte fingret mot avtryckaren. ”Stanna!” Skrek John. Mannen stannade
inte. John klämde fingret mot avtryckaren och det klickade till. Mannen kom
närmare. John laddade om, siktade mot mannen och tryckte av igen. Smällen ekade
mellan timmerväggarna. Det tjöt i Johns öron och han släppte sakta det tunga
vapnet med en duns mot det leriga trägolvet.
