2016-06-05

Ett dygn kvar. Det var sen kväll. Lily var ensam, rastlös men trött. Hon satt uppkrupen i nattlinne under en stor filt. Det mullrade dovt långt bort på himlen. Hon hoppades innerligt att ovädret skulle vända bort åt ett annat håll.  Tv:n hade inget intressant att erbjuda så hon stängde av. Hon kunde inte sluta tänka på skuggan hon sett kvällen innan. Och vad försökte den säga. Vad skulle hon finna? En hög knall dånade plötsligt på himlen och regnet började smattra mot fönsterrutan. Det lös upp på himlen och en ny smäll ekade kraftigt mellan husen. Lily ryckte till. Ovädret kom så fort. Plötsligt slocknade alla lamporna i lägenheten och det blev tyst. Hon flämtade till och drog filten närmare omkring sig. Hon satt stilla och samlade mod en lång stund innan hon till slut reste sig för att leta fram ljus och en tändsticksask. Hon skyndade sig att tända fem vita ljus i en silverkandelaber som stod på ett brunt litet träbord bredvid soffan. Den första stickan ville inte tändas. Darrhänt trevade hennes fingrar efter en ny sticka samtidigt som hon kände sig iakttagen bakom hennes rygg. Den andra stickan slocknade. ”Snälla, snälla” kved hon darrande och ynkligt. Ett kallt vinddrag svepte förbi och smekte hennes rygg. Hon stelnade till. Den tredje stickan lyckades tända ljusen och Lily greppade kandelabern och vände sig hastigt om. Ingen syntes till. Hon gick sakta mot fönstret och tittade ut. Det var mörkt i alla fönster omkring. Endast en lyktstolpe precis nedanför gav ifrån sig ett varmt sken som regndropparna dalade igenom innan de föll ner på asfalten och bildade stora pölar. Plötsligt såg hon en gestalt ute i regnet. En man stod lutad mot husväggen mittemot och skyddade sig mot regnet under en filt. Lily kisade och försökte urskilja hans ansikte. Plötsligt vändes hans blick upp mot Lillys fönster. Han drog av sig filten och blottade sitt ansikte. Lily kände så väl igen hans mörka stripiga hår, den gröna koftan och hans personliga ansiktsdrag. Han tittade länge och allvarligt på henne.

Plötsligt släppte han filten på marken och sträckte ut båda armarna. Hans kropp började rycka och förvridas. Ansiktet förvrängdes i en otäckt grimas. Som om förvandlingen var smärtsam. Lily flämtade till. I ett hastigt ögonblick deformerades hans mänskliga kropp till en betydligt mindre varelse. En varelse som ståtligt bredde ut sina svarta vingar och tog sats mot den mullrande mörka himlen med ett skrik. Lily tog chockad några steg tillbaka. Hon måste ut. Ut till Jimmy, hon måste sett fel. Barfota kliver hon ut på det kalla stengolvet i porten, trycker hetsigt flera gånger på hissknappen. ”Kom då, men kom då.” Viskar hon ivrigt.

Hissen närmade sig sakta och stannade med ett ryck. Dörren gled sakta upp fast hon inte tryckt på öppningsknappen. Det var kolsvart. Hissen gapade tom och det kändes som den befallde henne att kliva in. Hon gick tveksamt och motsträvigt in och tryckte på knappen till bottenplan. Dörren stängdes fort och Lily började sakta åka neråt. Hon höll upp kandelabern framför sig för att lättare se de små avlånga fönstren på varje våning. På varje våningsdörr stod siffror. Hon tappade räkningen vilken våning hon åkte förbi. Varför var hon inte nere än? Varför tog det så lång tid? Våning efter våning sjönk hissen vidare ner under jord. Det tog aldrig slut. Lily skrek av skräck och tryckte förgäves på alla knappar. Tårarna rann nerför hennes kinder. Vid varje våning syntes ansikten i fönstret. Ansikten som sätter spår för livet i en människas själ. Ansikten som inte går att beskriva. De stirrade in mot Lily. De blev hemskare och hemskare ju längre ner hissen sjönk. De omgavs av ett rött sken från eld. De stirrade både hatiskt och samtidigt tillfredställt rakt in i Lilys ögon. Deras förvridna fingrar drogs längs dörren. De blottade sina blodiga tänder och slickade sig runt munnen med sina långa kluvna tungor. Lily höll för sina ögon och skrek. Hon skrek tills hissen plötsligt stannade med ett smäll. Botten var plötsligt nådd. Endast två ljus brann fortfarande. Hon kravlade sig bakåt i hissen med ljusen i handen. Hon tryckte sig hårt mot väggen och skakande stirrade hon skräckslaget mot hissdörren. Hon kunde bara tänka, att när dörren öppnas är allt slut. Inga andra tankar fanns. Bara döden. Sekunderna stod stilla. Lily kunde höra sitt eget hjärta banka i bröstet.

En grupp varelser trängdes utanför fönstret. De vrålade, väste och slogs om att stirra in med sina rödsprängda reptilaktiga ögon. Ett våldsamt tjut genomträngde hissdörren och det skvätte upp blod på fönstret. Blodet rann sakta ner på glaset. De hade dräpt sin artfrände på en sekund. De hyste inga känslor. Inget kunde stoppa deras egna själviska begär och instinkter. Instinkten att döda. Med lättsamhet dödade, så att de kunde döda.

Plötsligt rörde sig hissen igen. Ryckigt och sakta började den återvända uppåt. Varelserna morrade dovt och slog sina ärrade kroppar mot dörren. Med ett ryck satte hon sig svettig upp i soffan. Var det bara en dröm? Det var fortfarande strömavbrott i lägenheten och ljusen var nu bara korta stumpar. Smält stearin hade runnit nedför kandelabern och bildat långa, stelnade, droppformade klumpar. Plötsligt uppenbarade sig en gestalt i den långa mörka hallen. En vithårig kvinna närmade sig sakta med krökt rygg. Lily kände så väl igen kvinnans rörelsemönster. De försiktigt hasande stegen. Hon blev inte rädd. ”Maria!?” Fick hon fram och började gråta våldsamt. ”Jag drömde!” ”Sch” Lugnade Maria. ”Jag vet Lily. Det som händer är hemskt, men du måste vara stark nu!” Uppmanade hon med en styrka i tonfallet. ”Titta på mig och lyssna noga, för jag kan bara säga detta en gång.” Lily tittade upp på det milda ansiktet. Marias kropp var skör och hennes ansikte var rynkigt men hon hade de klaraste blå ungdomliga ögonen och hennes blick fullkomligen lyste av liv och styrka. Hon smittade av sitt lugn och Lily torkade sina tårfyllda ögon och kind. ”Du måste finna mitt barnbarn. Du måste ge honom en nyckel.” Lily förstod ingenting. ”Vad för nyckel, var finns den?” ”I skåpet Lily! I lönnfacket. Du måste hitta facket.” Maria spände sina blå ögon i Lilys och uppmanade allvarligt. ”Din framtid är i fara. Du måste hitta nyckeln och föra den till John, mitt barnbarn! Jimmy kommer visa dig vägen, han hjälper dig.” Lily minns plötsligt det hon sett tidigare. Hur Jimmy förvandlades. Förvirrat försöker hon berätta om Jimmy och vad hon sett men Maria avbryter. ”Var inte rädd. Du måste öppna alla dina sinnen nu. Jimmy är en skiftare. Han är på din sida.” Ler Marias lugnt. ”Gör bara som han säger. Lita på din förmåga Lily. Dina krafter! Du måste släppa fram det nu. Det är dags! Du kommer kunna försvara dig. Men du måste hitta John. Det är bråttom. Ni kommer behöva mer hjälp!”

Marias gestalt blir svagare. Den suddas sakta ut och försvinner helt. ”Nej! Stanna!” ropar Lily. Hon ser sig förtvivlat omkring. Men rummet är tomt. Åskan har dragit vidare och regnet har avtagit. Men det är mörkt och tyst. Lily borrar ner sitt ansikte i kudden och gråter. Hon gråter för att hon är rädd över vad som händer med henne. Hon vet inte längre vad som är verkligt och vad som är en dröm. Eller snarare mardröm. Hon somnar av utmattning i soffan. Det sista ljuset släcks av ett lätt vinddrag. En av alla de själar som en gång levt i huset. De flesta är vänliga och vill väl. De goda som vill hjälpa Lily och mänskligheten. Men det fanns också själar som var mörka. De bittra som valt den mörka sidan. De som allierat sig med den onda ägaren. De som blivit manipulerade. Det Lily inte velat inse var att hon hade en förmåga att se de som klivit över till den andra sidan. Men hon hade ingen aning om vilka andra krafter hon behärskade. 

Lily vaknade av en lätt smekning över pannan och håret. De var hennes mamma. Hon tittade både ömt på allvarsamt på sin sovande dotter. Lily öppnar ögonen, sätter sig upp i sängen och omfamnar henne. Lily vet vad hon har att säga. Hon kan inte förklara hur. Det bara känns i hela hennes själ och kropp. Hon blundar hårt och tårarna rinner. Utan att se ner på gatan så kan hon se det ändå. Det skrämde henne, men hon kan inte blunda längre. Ambulansmännen bar försiktigt ner britsen till ambulansen. De skyndade inte. Det var inte bråttom. Det var viktigare att det skedde stilla och varsamt. De kunde konstatera att Maria legat död länge i sin lägenhet. Lily visste när. Det var strax innan hon kom till henne i drömmen. Kvar på den tomma gatan utanför stod Jimmy och följde ambulansen med blicken när den försvann bakom ett krön.

Kap 4. Flykten

Plötsligt kom han på. Skjulet på baksidan! Tim brukade ofta vara där ensam och leka. John reste sig beslutsamt och tog sats mot ytterdörren. Han vände sig om och skrek åt Christine att ta skydd i badrummet innan han låste upp dörren och försvann ut i kaoset. Halvvägs mot skjulet hör han en kraftig dov smäll bakom ryggen. Ett brakande ljud från huset ekar i hans huvud. Plötsligt byts marken upp precis under huset och en bred spricka kryper fram mot hans fötter. Sprickan expanderar sakta men säkert och väggarna slits isär bräda för bräda och sjunker längre och längre ner i marken. John skriker ångestladdat samtidigt som han bevittnar sin mamma följa med huset mot ett säkert slut. Chockad tittar han på platsen där hans barnomshem stått hela hans liv fram till denna sekund. Allt är borta. Han skakar av skräck. Sprickan fortsätter mot skjulet. John kvicknar till och stretar mot stormen. Han lyfter av haspen från den skraltiga sneda dörren. Förgäves lyfter han på gamla trälådor och söker under en kökssoffa.  Han får plötsligt syn en stor grön presenning långt in mot ett hörn.  Inunder formas en klump i samma storlek som en nioåring. ”Tim!” John brister ut i ett lyckoskratt, rusar fram och drar hastigt av presenningen. Han kippar efter andan och stelnar till is. En hög av bråte formade denna klump. En gammal sadel och en hög trasiga lerkrukor. John brast ut i förtvivlad gråt och lade sig på det jordiga golvet. Vinden tjöt genom de breda gliporna i golvplankorna. Ett ljust sken spred sig underifrån. En plötslig hetta steg upp mot hans utmattade kropp. Han tittade ner mellan plankorna och fick se en avgrund fylld med eld. Det mullrade högre och hettan blev intensivare. John  kastade sig ut ur skjulet och sprang. Han hade inget val. Marken öppnade sig helt och allt försvann i ett djävulskt gap. Vinden och sanden piskade hans sotiga ansikte och han sprang. Han sprang för sitt liv. Han kunde inte rädda sin familj men nu måste han rädda sig själv. Han vände sig om och skrek i ett sista gång efter Chip. Men inte heller hunden syntes till.

John sprang till han kom fram till en stallbyggnad. Paret Bostons ställe. Husen var borta även på denna mark. Hästarna skrek och stegrade sig inne i sina boxar. Han brukade ofta hälsa på och rida parets hästar ända sedan han var liten. Nu var de övergivna, fängslade och skräckslagna. De sparkade mot väggarna och frustade nervöst. De kände röklukten och John kunde se paniken i deras kloka medvetna ögon. Han öppnade boxarna i tur och ordning. En efter en galopperade de mot friheten. Ut mot ängen tills de försvann mot skogsbrynet och in i skogen. John kom till den sista boxen. Hans favorithäst. En svart hingst vid namn Fighton. ”Såja gubben, vi ska ut jag lovar.” lugnade John sin vän samtidigt som han varsamt trädde tränset över hans huvud. Han sadlade Fighton fort och vant och hävde sig försiktigt upp på ryggen. Han haspade upp boxdörren sittande på ryggen och Fighton kastade sig gnäggande ut likt en tävlingshäst på en galoppbana. De red ut över ängarna som så många gånger förut. Men den här gången var leken på allvar. Den här gången handlade det om liv och död på riktigt. John visste att Fighton var snabb, men inte att han kunde galoppera så fort. Med elden och de gapande hålen bakom sig flydde de mot en säkrare plats. Han visste inte var. Han visste bara att de måste bort. Bort från helvetet på jorden. Det han inte visste var att helvetet just hade börjat. Han visste inte heller att den stora kråkan lyft från tallen för att slå dem följe högt ovanför deras huvuden. Fågelns kolsvarta ögon följde John var han än red. 

Endast den svarta kråkan hade bevittnat planetens två ägare och bara kråkan förstod deras och syfte med livet på jorden. Ägarna föddes som två jämnstarka väsen i samma ögonblick som jorden skapades. I varje solsystem föds en ägare för att förvalta planeterna rätt. Men någonting gick fel i just detta system och det föddes två ägare. Den mäktigaste av dem alla som äger hela universum kunde inte återkalla den extra ondskefulla ägaren. När de väl föds med stjärnorna och planeterna så är de odödliga likt universums oändliga rymd. De båda hade alltid varit rivaler och ville göra anspråk till rätten att styra jordens öde. Den goda såg det goda med livet. Den onda var avundsjuk och bitter och hans mörka sinne förpestade deras samarbete. Därför fanns det ett kontrakt mellan de båda ägarna. En överenskommelse som den mäktige tvingat dem acceptera. Den gode hade ägarrätten så länge jorden grönskade och förvaltades väl. Om inte, så överlåts jorden till den onde och dess rätt att avsluta livet på jorden.

Tiden gick. Jorden var en fantastisk vacker plats och det utvecklades många olika djur och växter. Men så utvecklades en speciell art av en slump. Människan. Den onda såg genast sin chans att ta över. Han såg människans egocentriska, komplexa och ondskefulla sida och vände det till sin fördel. Han njöt av varje misstag och ondskefulla handlingar människan stod bakom. Han lockade fram, skyndade på och manipulerade så att människans psyke blev mer och mer infekterat av ondska och egoism. Den goda ville rädda skydda människan och jorden för han såg det fina med människan medan den onde var fast besluten att förgöra den. För först då hade han ensam sin fulla rätt att äga hela sitt system.  

    

Kap 3. I stormens öga

Denna gryning var inte som vanligt. Det blev mörkare för varje morgon. John låg i sin säng och skådade den stora kråkan landa i den stora tallen utanför. Han kände igen den. Den var ovanligt mörk och saknade en av sina tår. Och hans blick. Det var någonting speciellt med blicken. Den genomborrade hans själ. Stirrade genomträngande och allvarligt. Plötsligt såg han att labradoren satt nedanför tallen och tittade upp på fågeln. Han gnydde till och viftade lätt på svansen. Kråkan gav plötsligt ifrån sig ett högt kraxande och bredde ut sina breda vingar och lyfte. Ett mörkt molntäcke rullade sakta in över himlen och lade sig som ett täcke över det vita huset. Chip skällde plötsligt intensivt. John drog snabbt på sig kläderna som låg spridda nedanför sängen. Ytterdörren blåste upp med hjälp av den kraftiga vinden innan John hann ta tag i handtaget. Himlen svartnade allt mer och vinden tilltog och förvandlades till kraftig storm. John skrek på deras gula hund som ryggat ihop till en skygg boll i gräset. Han vågade inte röra sig. Han såg heller inget för sand, skräp och bråte for i luften som om en aggressiv jätte kastade saker omkring sig. John tog sats och sprang ut och drog Chip i halsbandet. ”Din dumma hund! Du måste komma! Chip!! NU!” Han slet och drog den tunga hunden över gräsmattan och lyckades till slut få in honom i hallen och stänga dörren precis innan en stor plåtbit kraschade mot dörren. De låg utmattade på golvet och hämtade andan. ”Vad är det med dig! Du dödade oss nästan!” Viskade John andfått.

Johns mamma hade förfärat sett kampen från övervåningen och kom nerspringande. ”Tack gode gud!” Utbrast hon och smekte Chip hastigt innan hon kramade John hårt. Hon stelnade plötsligt till. ”Tim!” Skrev hon med panik i rösten. ”Var är Tim!?” Hon spände blicken i John. ”Är han inte i sitt rum?” De sprang upp för trappan och in i Tims rum. Det var tomt. Johns hjärta slog fort. Christine grät förtvivlad och ropade hans namn samtidigt som hon sökte igenom alla rum. Stormen tilltog ytterligare och huset knakade och gnisslade. Ett fönster gick i kras och vinden sträckte in sina beslutsamma händer och ruskade om möblerna som om de vore tändstickor. John sökte desperat efter sin lillebror. Hans desperata skrik förvandlades till viskningar bakom stormens ilskna tjut.