2016-06-05

Ett dygn kvar. Det var sen kväll. Lily var ensam, rastlös men trött. Hon satt uppkrupen i nattlinne under en stor filt. Det mullrade dovt långt bort på himlen. Hon hoppades innerligt att ovädret skulle vända bort åt ett annat håll.  Tv:n hade inget intressant att erbjuda så hon stängde av. Hon kunde inte sluta tänka på skuggan hon sett kvällen innan. Och vad försökte den säga. Vad skulle hon finna? En hög knall dånade plötsligt på himlen och regnet började smattra mot fönsterrutan. Det lös upp på himlen och en ny smäll ekade kraftigt mellan husen. Lily ryckte till. Ovädret kom så fort. Plötsligt slocknade alla lamporna i lägenheten och det blev tyst. Hon flämtade till och drog filten närmare omkring sig. Hon satt stilla och samlade mod en lång stund innan hon till slut reste sig för att leta fram ljus och en tändsticksask. Hon skyndade sig att tända fem vita ljus i en silverkandelaber som stod på ett brunt litet träbord bredvid soffan. Den första stickan ville inte tändas. Darrhänt trevade hennes fingrar efter en ny sticka samtidigt som hon kände sig iakttagen bakom hennes rygg. Den andra stickan slocknade. ”Snälla, snälla” kved hon darrande och ynkligt. Ett kallt vinddrag svepte förbi och smekte hennes rygg. Hon stelnade till. Den tredje stickan lyckades tända ljusen och Lily greppade kandelabern och vände sig hastigt om. Ingen syntes till. Hon gick sakta mot fönstret och tittade ut. Det var mörkt i alla fönster omkring. Endast en lyktstolpe precis nedanför gav ifrån sig ett varmt sken som regndropparna dalade igenom innan de föll ner på asfalten och bildade stora pölar. Plötsligt såg hon en gestalt ute i regnet. En man stod lutad mot husväggen mittemot och skyddade sig mot regnet under en filt. Lily kisade och försökte urskilja hans ansikte. Plötsligt vändes hans blick upp mot Lillys fönster. Han drog av sig filten och blottade sitt ansikte. Lily kände så väl igen hans mörka stripiga hår, den gröna koftan och hans personliga ansiktsdrag. Han tittade länge och allvarligt på henne.

Plötsligt släppte han filten på marken och sträckte ut båda armarna. Hans kropp började rycka och förvridas. Ansiktet förvrängdes i en otäckt grimas. Som om förvandlingen var smärtsam. Lily flämtade till. I ett hastigt ögonblick deformerades hans mänskliga kropp till en betydligt mindre varelse. En varelse som ståtligt bredde ut sina svarta vingar och tog sats mot den mullrande mörka himlen med ett skrik. Lily tog chockad några steg tillbaka. Hon måste ut. Ut till Jimmy, hon måste sett fel. Barfota kliver hon ut på det kalla stengolvet i porten, trycker hetsigt flera gånger på hissknappen. ”Kom då, men kom då.” Viskar hon ivrigt.

Hissen närmade sig sakta och stannade med ett ryck. Dörren gled sakta upp fast hon inte tryckt på öppningsknappen. Det var kolsvart. Hissen gapade tom och det kändes som den befallde henne att kliva in. Hon gick tveksamt och motsträvigt in och tryckte på knappen till bottenplan. Dörren stängdes fort och Lily började sakta åka neråt. Hon höll upp kandelabern framför sig för att lättare se de små avlånga fönstren på varje våning. På varje våningsdörr stod siffror. Hon tappade räkningen vilken våning hon åkte förbi. Varför var hon inte nere än? Varför tog det så lång tid? Våning efter våning sjönk hissen vidare ner under jord. Det tog aldrig slut. Lily skrek av skräck och tryckte förgäves på alla knappar. Tårarna rann nerför hennes kinder. Vid varje våning syntes ansikten i fönstret. Ansikten som sätter spår för livet i en människas själ. Ansikten som inte går att beskriva. De stirrade in mot Lily. De blev hemskare och hemskare ju längre ner hissen sjönk. De omgavs av ett rött sken från eld. De stirrade både hatiskt och samtidigt tillfredställt rakt in i Lilys ögon. Deras förvridna fingrar drogs längs dörren. De blottade sina blodiga tänder och slickade sig runt munnen med sina långa kluvna tungor. Lily höll för sina ögon och skrek. Hon skrek tills hissen plötsligt stannade med ett smäll. Botten var plötsligt nådd. Endast två ljus brann fortfarande. Hon kravlade sig bakåt i hissen med ljusen i handen. Hon tryckte sig hårt mot väggen och skakande stirrade hon skräckslaget mot hissdörren. Hon kunde bara tänka, att när dörren öppnas är allt slut. Inga andra tankar fanns. Bara döden. Sekunderna stod stilla. Lily kunde höra sitt eget hjärta banka i bröstet.

En grupp varelser trängdes utanför fönstret. De vrålade, väste och slogs om att stirra in med sina rödsprängda reptilaktiga ögon. Ett våldsamt tjut genomträngde hissdörren och det skvätte upp blod på fönstret. Blodet rann sakta ner på glaset. De hade dräpt sin artfrände på en sekund. De hyste inga känslor. Inget kunde stoppa deras egna själviska begär och instinkter. Instinkten att döda. Med lättsamhet dödade, så att de kunde döda.

Plötsligt rörde sig hissen igen. Ryckigt och sakta började den återvända uppåt. Varelserna morrade dovt och slog sina ärrade kroppar mot dörren. Med ett ryck satte hon sig svettig upp i soffan. Var det bara en dröm? Det var fortfarande strömavbrott i lägenheten och ljusen var nu bara korta stumpar. Smält stearin hade runnit nedför kandelabern och bildat långa, stelnade, droppformade klumpar. Plötsligt uppenbarade sig en gestalt i den långa mörka hallen. En vithårig kvinna närmade sig sakta med krökt rygg. Lily kände så väl igen kvinnans rörelsemönster. De försiktigt hasande stegen. Hon blev inte rädd. ”Maria!?” Fick hon fram och började gråta våldsamt. ”Jag drömde!” ”Sch” Lugnade Maria. ”Jag vet Lily. Det som händer är hemskt, men du måste vara stark nu!” Uppmanade hon med en styrka i tonfallet. ”Titta på mig och lyssna noga, för jag kan bara säga detta en gång.” Lily tittade upp på det milda ansiktet. Marias kropp var skör och hennes ansikte var rynkigt men hon hade de klaraste blå ungdomliga ögonen och hennes blick fullkomligen lyste av liv och styrka. Hon smittade av sitt lugn och Lily torkade sina tårfyllda ögon och kind. ”Du måste finna mitt barnbarn. Du måste ge honom en nyckel.” Lily förstod ingenting. ”Vad för nyckel, var finns den?” ”I skåpet Lily! I lönnfacket. Du måste hitta facket.” Maria spände sina blå ögon i Lilys och uppmanade allvarligt. ”Din framtid är i fara. Du måste hitta nyckeln och föra den till John, mitt barnbarn! Jimmy kommer visa dig vägen, han hjälper dig.” Lily minns plötsligt det hon sett tidigare. Hur Jimmy förvandlades. Förvirrat försöker hon berätta om Jimmy och vad hon sett men Maria avbryter. ”Var inte rädd. Du måste öppna alla dina sinnen nu. Jimmy är en skiftare. Han är på din sida.” Ler Marias lugnt. ”Gör bara som han säger. Lita på din förmåga Lily. Dina krafter! Du måste släppa fram det nu. Det är dags! Du kommer kunna försvara dig. Men du måste hitta John. Det är bråttom. Ni kommer behöva mer hjälp!”

Marias gestalt blir svagare. Den suddas sakta ut och försvinner helt. ”Nej! Stanna!” ropar Lily. Hon ser sig förtvivlat omkring. Men rummet är tomt. Åskan har dragit vidare och regnet har avtagit. Men det är mörkt och tyst. Lily borrar ner sitt ansikte i kudden och gråter. Hon gråter för att hon är rädd över vad som händer med henne. Hon vet inte längre vad som är verkligt och vad som är en dröm. Eller snarare mardröm. Hon somnar av utmattning i soffan. Det sista ljuset släcks av ett lätt vinddrag. En av alla de själar som en gång levt i huset. De flesta är vänliga och vill väl. De goda som vill hjälpa Lily och mänskligheten. Men det fanns också själar som var mörka. De bittra som valt den mörka sidan. De som allierat sig med den onda ägaren. De som blivit manipulerade. Det Lily inte velat inse var att hon hade en förmåga att se de som klivit över till den andra sidan. Men hon hade ingen aning om vilka andra krafter hon behärskade. 

Lily vaknade av en lätt smekning över pannan och håret. De var hennes mamma. Hon tittade både ömt på allvarsamt på sin sovande dotter. Lily öppnar ögonen, sätter sig upp i sängen och omfamnar henne. Lily vet vad hon har att säga. Hon kan inte förklara hur. Det bara känns i hela hennes själ och kropp. Hon blundar hårt och tårarna rinner. Utan att se ner på gatan så kan hon se det ändå. Det skrämde henne, men hon kan inte blunda längre. Ambulansmännen bar försiktigt ner britsen till ambulansen. De skyndade inte. Det var inte bråttom. Det var viktigare att det skedde stilla och varsamt. De kunde konstatera att Maria legat död länge i sin lägenhet. Lily visste när. Det var strax innan hon kom till henne i drömmen. Kvar på den tomma gatan utanför stod Jimmy och följde ambulansen med blicken när den försvann bakom ett krön.