Kap 3. I stormens öga

Denna gryning var inte som vanligt. Det blev mörkare för varje morgon. John låg i sin säng och skådade den stora kråkan landa i den stora tallen utanför. Han kände igen den. Den var ovanligt mörk och saknade en av sina tår. Och hans blick. Det var någonting speciellt med blicken. Den genomborrade hans själ. Stirrade genomträngande och allvarligt. Plötsligt såg han att labradoren satt nedanför tallen och tittade upp på fågeln. Han gnydde till och viftade lätt på svansen. Kråkan gav plötsligt ifrån sig ett högt kraxande och bredde ut sina breda vingar och lyfte. Ett mörkt molntäcke rullade sakta in över himlen och lade sig som ett täcke över det vita huset. Chip skällde plötsligt intensivt. John drog snabbt på sig kläderna som låg spridda nedanför sängen. Ytterdörren blåste upp med hjälp av den kraftiga vinden innan John hann ta tag i handtaget. Himlen svartnade allt mer och vinden tilltog och förvandlades till kraftig storm. John skrek på deras gula hund som ryggat ihop till en skygg boll i gräset. Han vågade inte röra sig. Han såg heller inget för sand, skräp och bråte for i luften som om en aggressiv jätte kastade saker omkring sig. John tog sats och sprang ut och drog Chip i halsbandet. ”Din dumma hund! Du måste komma! Chip!! NU!” Han slet och drog den tunga hunden över gräsmattan och lyckades till slut få in honom i hallen och stänga dörren precis innan en stor plåtbit kraschade mot dörren. De låg utmattade på golvet och hämtade andan. ”Vad är det med dig! Du dödade oss nästan!” Viskade John andfått.

Johns mamma hade förfärat sett kampen från övervåningen och kom nerspringande. ”Tack gode gud!” Utbrast hon och smekte Chip hastigt innan hon kramade John hårt. Hon stelnade plötsligt till. ”Tim!” Skrev hon med panik i rösten. ”Var är Tim!?” Hon spände blicken i John. ”Är han inte i sitt rum?” De sprang upp för trappan och in i Tims rum. Det var tomt. Johns hjärta slog fort. Christine grät förtvivlad och ropade hans namn samtidigt som hon sökte igenom alla rum. Stormen tilltog ytterligare och huset knakade och gnisslade. Ett fönster gick i kras och vinden sträckte in sina beslutsamma händer och ruskade om möblerna som om de vore tändstickor. John sökte desperat efter sin lillebror. Hans desperata skrik förvandlades till viskningar bakom stormens ilskna tjut.