Kap 4. Flykten

Plötsligt kom han på. Skjulet på baksidan! Tim brukade ofta vara där ensam och leka. John reste sig beslutsamt och tog sats mot ytterdörren. Han vände sig om och skrek åt Christine att ta skydd i badrummet innan han låste upp dörren och försvann ut i kaoset. Halvvägs mot skjulet hör han en kraftig dov smäll bakom ryggen. Ett brakande ljud från huset ekar i hans huvud. Plötsligt byts marken upp precis under huset och en bred spricka kryper fram mot hans fötter. Sprickan expanderar sakta men säkert och väggarna slits isär bräda för bräda och sjunker längre och längre ner i marken. John skriker ångestladdat samtidigt som han bevittnar sin mamma följa med huset mot ett säkert slut. Chockad tittar han på platsen där hans barnomshem stått hela hans liv fram till denna sekund. Allt är borta. Han skakar av skräck. Sprickan fortsätter mot skjulet. John kvicknar till och stretar mot stormen. Han lyfter av haspen från den skraltiga sneda dörren. Förgäves lyfter han på gamla trälådor och söker under en kökssoffa.  Han får plötsligt syn en stor grön presenning långt in mot ett hörn.  Inunder formas en klump i samma storlek som en nioåring. ”Tim!” John brister ut i ett lyckoskratt, rusar fram och drar hastigt av presenningen. Han kippar efter andan och stelnar till is. En hög av bråte formade denna klump. En gammal sadel och en hög trasiga lerkrukor. John brast ut i förtvivlad gråt och lade sig på det jordiga golvet. Vinden tjöt genom de breda gliporna i golvplankorna. Ett ljust sken spred sig underifrån. En plötslig hetta steg upp mot hans utmattade kropp. Han tittade ner mellan plankorna och fick se en avgrund fylld med eld. Det mullrade högre och hettan blev intensivare. John  kastade sig ut ur skjulet och sprang. Han hade inget val. Marken öppnade sig helt och allt försvann i ett djävulskt gap. Vinden och sanden piskade hans sotiga ansikte och han sprang. Han sprang för sitt liv. Han kunde inte rädda sin familj men nu måste han rädda sig själv. Han vände sig om och skrek i ett sista gång efter Chip. Men inte heller hunden syntes till.

John sprang till han kom fram till en stallbyggnad. Paret Bostons ställe. Husen var borta även på denna mark. Hästarna skrek och stegrade sig inne i sina boxar. Han brukade ofta hälsa på och rida parets hästar ända sedan han var liten. Nu var de övergivna, fängslade och skräckslagna. De sparkade mot väggarna och frustade nervöst. De kände röklukten och John kunde se paniken i deras kloka medvetna ögon. Han öppnade boxarna i tur och ordning. En efter en galopperade de mot friheten. Ut mot ängen tills de försvann mot skogsbrynet och in i skogen. John kom till den sista boxen. Hans favorithäst. En svart hingst vid namn Fighton. ”Såja gubben, vi ska ut jag lovar.” lugnade John sin vän samtidigt som han varsamt trädde tränset över hans huvud. Han sadlade Fighton fort och vant och hävde sig försiktigt upp på ryggen. Han haspade upp boxdörren sittande på ryggen och Fighton kastade sig gnäggande ut likt en tävlingshäst på en galoppbana. De red ut över ängarna som så många gånger förut. Men den här gången var leken på allvar. Den här gången handlade det om liv och död på riktigt. John visste att Fighton var snabb, men inte att han kunde galoppera så fort. Med elden och de gapande hålen bakom sig flydde de mot en säkrare plats. Han visste inte var. Han visste bara att de måste bort. Bort från helvetet på jorden. Det han inte visste var att helvetet just hade börjat. Han visste inte heller att den stora kråkan lyft från tallen för att slå dem följe högt ovanför deras huvuden. Fågelns kolsvarta ögon följde John var han än red. 

Endast den svarta kråkan hade bevittnat planetens två ägare och bara kråkan förstod deras och syfte med livet på jorden. Ägarna föddes som två jämnstarka väsen i samma ögonblick som jorden skapades. I varje solsystem föds en ägare för att förvalta planeterna rätt. Men någonting gick fel i just detta system och det föddes två ägare. Den mäktigaste av dem alla som äger hela universum kunde inte återkalla den extra ondskefulla ägaren. När de väl föds med stjärnorna och planeterna så är de odödliga likt universums oändliga rymd. De båda hade alltid varit rivaler och ville göra anspråk till rätten att styra jordens öde. Den goda såg det goda med livet. Den onda var avundsjuk och bitter och hans mörka sinne förpestade deras samarbete. Därför fanns det ett kontrakt mellan de båda ägarna. En överenskommelse som den mäktige tvingat dem acceptera. Den gode hade ägarrätten så länge jorden grönskade och förvaltades väl. Om inte, så överlåts jorden till den onde och dess rätt att avsluta livet på jorden.

Tiden gick. Jorden var en fantastisk vacker plats och det utvecklades många olika djur och växter. Men så utvecklades en speciell art av en slump. Människan. Den onda såg genast sin chans att ta över. Han såg människans egocentriska, komplexa och ondskefulla sida och vände det till sin fördel. Han njöt av varje misstag och ondskefulla handlingar människan stod bakom. Han lockade fram, skyndade på och manipulerade så att människans psyke blev mer och mer infekterat av ondska och egoism. Den goda ville rädda skydda människan och jorden för han såg det fina med människan medan den onde var fast besluten att förgöra den. För först då hade han ensam sin fulla rätt att äga hela sitt system.