”Vi kunde inte hjälpa det.
Det var inte vi. Skulden låg inte hos oss. Det trodde vi. Men det var inte så.
Jorden skulle dö. Allt var förutbestämt från början. Det finns krafter vi
aldrig kunnat ana. Och vi hade ingen chans. Mycket är förlorat. Men jag lever.
Och det finns fler som mig. Det måste det göra. Och jag ska hitta dem. Jag
tänker inte ge upp. Vi föddes här och vi tänker segra. Det finns krafter även
på vår sida. Genom den brinnande himlen och på den dränkta jorden kämpar vi för
vår frihet. Men jag fruktar för mitt liv. De är bättre anpassade än vi.
Odjuren. De som vill äga jorden efter oss. De som vill se oss dö. Och de är
nära nu. Jag får allt svårare att gömma mig.”
Det var det sista John orkade
skriva i sin svarta slitna dagbok. Han torkade sin kallsvettiga sotiga panna
med ett smutsigt tygstycke han förvarat i fickan. Hans bruna hår klibbade av
svett i pannan. Han var väldigt undernärd men stark för att vara 16 år. Det var
mörkt i grottan. Skenet från himlen utanför spred ett rött ljus mot den vassa
bergväggen. Bredvid hans ben vilade hans nyfunna följeslagare. Varelsen andades
tungt och sakta. När den kraftiga bröstkorgen höjdes och sänktes hördes ett
dovt mullrande ljud. John lade försiktigt sin brännskadade hand på djuret. Den
verkade inte känna hans beröring. Dess hud var tjock och skrovlig som pansar.
Det var med nöd och näppe
varelsen fick plats i den stora grottan. Varelsen som hade räddat hans liv. Det
var också förutbestämt. Det såg ut som om den skapats av det onda. Av satan
själv. Men han var från det goda. Kanske för att om det goda ska kunna vinna
mot det onda så måste det onda slås tillbaka med likvärdiga krafter. Så visste
John att det var, när han väl förstod att hans följeslagare inte ville honom
något ont.
John kallade honom ”Djuret”
för han visste inte vad det var. Bara att det var av handjur och att han inte
kunde komma på något passande namn. Familjen hade visserligen en labrador. Men
han tyckte inte ”Chip” passade denne kolossala drakliknande bjässe. Inte heller
”Sniff” som var namnet på hans lillebrors guldhamster. Så det fick bli
”Djuret.” John lutade huvudet mot väggen och skrattade till när han tänkte på
hans bror. Hans lilla bror med det kvittrande skrattet. Men Johns leendet
förbyttes snabbt till ett förvrängt grin och tårar började rinna nedför
kinderna. Hans kropp skakade och det ekade mellan grottväggarna när han brast
ut i gråt.
Skolklockan klämtar sitt
envisa och tjatiga klongande. Det kan betyda två saker. En dålig sak, lektionen
börjar. Och en bra sak, lektionen slutar. John föredrog det sistnämnde. Så hade
han alltid varit. Så länge han kunde minnas. Men den här dagen, just denna dag,
lät klockan som musik i hans öron. Inte alls sådär stressande som den brukar.
En lyckokänsla rusade genom hans kropp. Skolan var slut för terminen. Det var
sommarlov. John kastar sig ut från
klassrummet, slår upp den sista stora träporten mot friheten och drar in den
ljumma sommarluften i lungorna. Han slingrar sig obemärkt genom den stora
folkmassan utanför. Finklädda elever och stolta föräldrar som fyllde hela
skolgården. Det skulle fotas och kramas och sjungas. Men Johns föräldrar var
inte där. Ingen skulle fota honom. Han ville det inte heller. Han ville bara
därifrån så fort som möjligt. Ingen lägger märke till honom när han cyklar
därifrån.
Han cyklar fort. Älskar
vindraget genom håret och tar en omväg bara för att få smaka lite extra på
friheten. Han ville inte riktigt hem än. Han tar vägen över det gröna fältet,
kullen bakom den lilla mataffären. Träd och hus sveper förbi. I den lugna
lantliga lilla byn var han uppvuxen och hemma. Han kände till varenda
centimeter utan och innan. Alla stigar i skogen, alla hagar, övergivna lador,
kojor och sjöar. Var alla djur höll till. Han log stort och flinade till då han
tänkte på alla djur han släpat hem genom åren. Igelkottar, björktrastar och
olika reptiler, till hans mammas förskräckelse. Här kände människorna varandra.
Alla var snälla och hjälpsamma och ville varandra väl. Han kände sig lyckligt
lottad som vuxit upp där. Och nu var han fri! Äntligen fri! En av kvarterets
granne, tant Sofie, rycker överraskat till när John sladdar förbi så att gruset
skvätter. Hon drar förskräckt hennes lilla bruna hund till sig i kopplet.
Hunden är lika halvblind, gammal och krokig som Sofie och märker inte ens att
John cyklat förbi.
John tvärnitar till slut
framför ett stort vitt hus. Johns hus. Solens starka strålar lyser upp det
friskt gröna gräset och flygande insekter svärmar ovanför alla vackra blommor
som hans mamma planterat lite här och var. Flera äppelträd breder ut sina gamla
trygga krokiga grenar och skapar svalkande skuggiga områden i gräset. John
lutar cykeln slarvigt mot det vita staketet. Innanför grinden möts han av Chip,
deras gula labrador. En dreglande vild och rätt korkad hund. Han var galen i
sopkvastar. Han anföll den som en rabiessmittad gatuhund när någon försökte
sopa golvet. Men en snällare hund fanns inte. Egentligen var det var väl mest Tims
hund.
Tim hade fått hunden då han
var sjuk i leukemi. Alla trodde att han skulle dö. Det var nära och Johns mamma
köpte Chip som ett sista desperat försök att få Tim att kämpa, få kraft
någonstans. Hitta livsglädje och övervinna cancern. John glömmer aldrig det
ögonblicket. Synen då hans lilla sjuka bror låg i sin säng med dropp. Han huvud
var kalt på grund av cellgifterna i hans lilla svaga kropp. Tim var 8 år men
såg ut som en femåring. Han skulle vårdas hemma i slutskedet. Tim hade slutat
kämpa. Han verkade inte längre bry sig om att han skulle dö. Han visste, och
det var precis som att han tyckte det var skönt. Skönt att äntligen slippa
lida. Slippa all smärta och alla mediciner. Han var redo.
Men det hände någonting när
han tog emot korgen den där dagen. En korg med ett tygstycke över. En stor röd
rosett prydde handtaget. Hela familjen stod samlade runt han säng. Tims leende
när han får korgen i knät. Hans speciella kvittrande skratt när han hör ett
gällt pipande från korgen. Det där skrattet hade de inte hört på flera månader.
Deras mamma började gråta, men försökte dölja det men händerna. Synen när hans
lillebror håller den lilla gula valpen i sin famn går inte att beskriva. Det
var precis som om livet rann tillbaka genom hans kropp när den lilla valpen
slickade honom ivrigt i ansiktet. Det var den dagen allting vände. Efter ett
halvår var Tim friskförklarad av läkarna. Läkarna förstod ingenting. Det var
ett mirakel sa de. Johns mamma säger ofta att det var Chip som räddade hans
liv. Och hur knäpp den hunden än är så behandlas han alltid som en hjälte i
familjen.
John tänkte på allt det som
hänt samtidigt som han hälsade glatt på Chip. Han släppte ryggsäcken på gräset
och rufsade om hans hängande slappa öron. Chip hoppade lyckligt upp mot John och
gav ifrån sig ett snarkande läte av upphetsning. John böjde sig ner och
greppade tag i en boll och svingade iväg den långt över tomten. Chip for iväg
på sitt lite stela men ivriga sätt. Han fick tag i bollen och lade sig
flämtande på gräset med bollen mellan framtassarna. Han var rätt lat av sig och
sprang inte ofta i onödan. John greppade ryggsäcken igen och stegade vidare in
i huset. I köket möttes han av sin mamma Christine och Tim. De satt vid
köksbordet. Tim sken upp när han såg sin storebror. -Tja brorsan! Utbrast Tim
glatt. -Hej din lilla skitunge! Svarade John och rufsade om sin lillebrors
blonda hår. -Din hund är rätt störd, det vet du va? Han sket ut en strumpa i
morse! De brast ut i skratt och Christine kom fram och kramade om John. -Det
måste varit den jag saknade när jag tog ner tvätten i går. Skrattade hon. Det
var tur att den kom ut, vi har verkligen inte råd med fler veterinärkostnader!
Gick det bra i skolan? Jag är
så ledsen att jag inte kunde komma, jag kom precis hem. Jag önskar jag kunde
varit ledig John svarade. -Äh, det gör inget, mamma. Samma tjafs som varje år.
Inget nytt direkt. Jag ville ändå bara därifrån så fort som möjligt.
Johns mamma arbetade på ett
ålderdomshem. Hon fick arbeta mycket för att försörja sina söner. Hon gjorde
allt för dem. Någon pappa fanns det. Inte närvarande åtminstone. Han hade
lämnat dem när John var liten. Tim var precis nyfödd. Han ringer ibland när de
fyller år. Mer brukade det inte bli. Han hade en ny familj nu och de bodde
väldigt långt bort. Kristin sade inte så mycket om honom. Men John förstod ändå
hur jobbigt hon hade haft det att bli ensam med två små barn. Han hade hört
henne prata i telefon ibland. Hur hon hade gråtit på nätterna. Han skulle
aldrig göra så. Lämna sin familj för att skaffa en annan. Aldrig. Han kände
ilska och besvikelse när han tänkte på det. John mindes honom vagt. Några svaga
förnimmelser av en man som lekte med honom ibland. Tim mindes däremot ingenting
av sin far. Han var för liten. Christine hade inte träffat någon ny man. -Här
släpps inte in någon karlslok! Brukade hon skämtsamt säga. -De ställer bara
till problem. John tyckte ändå att det vore bra om hon någon dag skulle träffa
någon snäll man. För hennes skull. Han ville att hon skulle vara glad. Men
samtidigt var det skönt att vara bara familjen. Det kändes tryggt. Ingen som
kom och inkräktade på deras tillvaro. De hade det bra nu. Tim var frisk. Det
var huvudsaken. Han ville att allt skulle vara som vanligt nu. Allt var så
perfekt.
I vardagsrumet stod tv:n på
och skränade på hög volym. Tim satt på golvet och tittade fängslande upp på den
stora skärmen. Chip hade lagt sitt stora lortiga huvud i hans knä och blundade.
Tim smekte sakta över hans hals. En mörk mansröst läste upp nyheterna. John
hade hört samma röst många gånger förut. Den där allvarliga rösten. Mannen
berättade varje dag om ständigt nya naturkatastrofer. Det var en jordbävning.
Hellikoptrar cirkulerade ovanför platsen. Det var fortfarande långt ifrån deras
stad, men händelserna kröp allt närmare. Kristin tittade oroligt på Tim. Hon
ville inte oroa honom i onödan. Hon hade ett stort behov av att skydda honom
från allt ont efter den hemska sjukdomen. -Tim! Snälla! Ta med Chip ut en liten
stund. Bad hon. -Men ååh! klagade Tim. -Jag vill också se! Christine såg
allvarlig på honom. -Tim! Uppmanade hon strängt. -Okej då! Svarade han med en
djup suck och lommade sakta ut med Chip i släpande steg efter sig. -Kom då
killen. Vi kastar väl lite boll då. De försvann ut. Tim hörde hur de började
leka. Hans lillebror och den stora snälla hunden. Han kunde höra Tims skratt
och Chips skall eka utanför. Christine såg oroligt på John och utbrast nervöst.
-Det är tredje jordbävningen på sex månader nu! Det kommer ju närmre och de
blir större. Vad är det som händer!? John svarade inte. Förmådde inte. Han satt
tyst och tittade. Fängslad av synen i tv rutan. Han kände en blandning av
upphetsad nyfikenhet och skräckblandad ångest. Sprickan hade kluvit en stor
motorväg och bilar låg huller om buller. Rök och eld flammade intensivt kring
katastrofområdet och människor flydde i panik. I ett extrainslag intervjuades
en forskare på en gata mitt i stan. John kunde inte höra vad han sa. Forskarens
röst överröstades av ljudet av sirener och en klunga människor bakom honom. De
höll upp stora skyltar och såg upprörda ut. ”Slutet är nära!” Stod det på en
skylt. På en annan skylt stod det ”Detta är mänsklighetens straff!” Forskaren
såg allvarlig och sammanbiten ut. Det enda John kunde uppfatta var att
forskaren hette Peter Johansen. -Peter Johansen viskade John tyst för sig
själv. -Vad vet du som inte vi vet. Ännu.
Rakt över gatan där folkmassan
med protestskyltarna stod och skrek, låg ett internetcafé. ”Den surfande
grodan.” Det var Lilys favoritplats. En plats dit hon brukade fly. Fly från hennes
klasskamrater, lärare och jobbiga föräldrar. Ja, i stort sett allt som dagligen
förpestade hennes tillvaro. Hon satt djupt nedsjunken i en mjuk, röd tygklädd
stol längst in i ett hörn. Hon valde alltid samma plats. Den röda stolen var
skönast. De andra var fula. Bruna och gröna och obekväma. Hon var uppkopplad
och surfade planlöst på olika sidor. Hon var noga med att se till att ingen
bekant som gick förbi skulle se henne. Därför brukade hon alltid sitta med
luvan uppdragen över huvudet. Hennes långa bruna hår föll fram över
skinnjackan. I handen höll hon en kopp te. Hon förde koppen sakta mot munnen
samtidigt som hon sneglade ut mot gatan utanför. Folkmassan dröjde kvar. Hon
tittade länge samtidigt som hon pillade på en lång fransig reva vid knät på hennes
jeans. Till slut drog hon en djup suck och mumlade tyst. -Vilka idioter! Hon
öppnade en nyhetssida för att leta vad det kunde handla om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar